Jazz är sexigt

By Erik Hörstadius
Published: SlitzFebruary/ March 1992

STINA NORDENSTAM HAR GJORT EN PLATTA SOM ÄR 'BRA ATT HA SEX TILL' SÄGER DE SOM HAR PRÖVAT. ERIK HÖRSTADIUS HAR TRÄFFAT DEN SVENSKA JAZZENS FRAMTID.

STINA NORDENSTAM GÖR MIG FAKTISKT lite avundsjuk. 22 år gammal har hon fått sitt genombrott med skivan Memories of a Color. Kritikerna har öst beröm over henne. Över rösten, men ocksa over sångerna, som hon skrivit och arrangerat själv allihop. Det gör inte ens Lena Philipsson och Madonna.

Men det ar inte det som väcker min avundsjuka. Att göra skivor är liksom inte min business, även om jag gärna skulle ha talangen. Nej, det som gnager i mig sen jag träffat henne på en Stockholmskrog för att leta efter människan bakom den tunna, lite barnsliga rösten och de coola, sparsmakat instrumenterade meditationerna, det är inte framgången i sig, utan det arbete som ligger bakom. Det hederliga och trägna arbetet.

De flesta arbetar. Stefan Edberg arbetar. Han nöter och nöter sin forehand, och tränar benen for att komma snabbare fram till nät. Carl Bildt arbetar hårt, med saker han säkert ofta tycker ar kul. Sara arbetar - eller vad kassörskan nu heter i Seven-Eleven-butiken i kvarteret bredvid.
De arbetar till stor del för att åstadkomma något. Arbetet ar ett medel, inte ett mål i sig. Ett medel för Grand Slam-segrar, makt, pengar till hyran. Ulf Lundell har talat om den typen av arbete som nånting egentligen väldigt ursprungligt: att ha nåt att släpa hem till grottan, hem till sina nära.
Man arbetar alltså för att känna att man behövs eller för att bli älskad.
Men inte Stina Nordenstam.

- Det var en lycklig tid att göra skivan. Det finns en glädje i rent och hårt arbete, innan det är färdigt. Låtarna är beställningsverk till mig själv.

Och hon säger det på ett sånt sätt att jag genast får en bild av en liten tjej med ett uttryck av djupaste koncentration i ansiktet, omöjlig att nå för omvärlden, uppslukad i skapandet, och fullständigt ointresserad av pengar, ära och beröm. Jag är övertygad om att hon skulle skriva låtar även om det vore lika hårt som att jobba i gruva, vilket det kanske är, vad vet jag?, och lika föraktat som att dela ut p-böter.

Det ar det som gör mig, brödskrivande journalist, pressad av deadline och hyresavier och behovet av guldstjärna i kanten - så avundsjuk när jag sitter med den har artikeln. Mitt arbete är inte hårt och rent, det är lätt och smutsigt; medan Stina, den avundsvärda, talar om det lustfyllda i att skriva en rad, en fras.
-Det nästan smakar nånting.
Hon kan gå med en textrad i huvet som låter bra, men som inte betyder nåt, och säger att också såna rader kan användas: det ar väldigt viktigt hur texten låter, själva ljudet av den.

- Jag skriver aldrig hela melodin före texten eller tvärtom. Allt måste stämma överens. Jag tror jag är ödmjuk på det sättet, att jag inser att betydelsen är hal.

Att lyfta fram sin egen ödmjukhet kan innebära en paradox. Det är inte ödmjukt att säga att man är ödmjuk, tycker många. Det blir knas pa samma sätt som när folk säger att man är dalig på att erkänna fel och man protesterar, fär man håller inte med. Då säger de: ha, vad var det vi sa, han kan inte ta kritik!
Varför säger då Stina detta om ödmjukheten? Bakgrunden är att hon anklagats för nåt så föraktligt som att vara pretentiös. Dan innan vi träffas - kort före julafton - har Aftonbladets trendorakel, den gudabenådade stilisten och stjärnreportern Tom Hjelte, utnämnt Stina till en av årets fem mest "ute" kändisar - just för
att hon skulle vara pretentiös och divig. Och i radioes har hon fått frågan om hon inte ar väldigt pretentiös, esr^rr

- Det där är jobbigt. Svårt att svara på. Men jag tycker jag är ganska ironisk.

Själv tycker jag att beskyllningarna vilar på svaga grunder. Stina jag intervjuar är lättpratad och rätt öppen och gör helst försök att göra sin konst eller sin person svår och visste jag inte att hon är sångerska hade jag gissat att mar runt på enstaka kurs på universitetet i väntan på att projekt ska uppenbara sig.
Men när hon talar om musikbranschen kan säkert 5-: r_ de är på humör foör det, tycka att hon låter pretentiöst. Så här kan det låta:

- Jag måste ha en relation till mitt kändisskap för IT: ställa upp på den snuskiga branschens villkor. Jag har försökt förklara för mitt skivbolag att olika musik kräver olika 1 tror inte att min musik tjänar på marknadsföring. maid, har känsliga poänger.

Hela iden om att, när musiken väl ar gjord, försöka till människor, tycker hon illa om: på det sättet tvingas r.ra sig, bli flera personer i en.

- Jag tycker att jag pratar alldeles for högt om nit prata om. Överhuvudtaget tycker jag att artisteri är 01 har att folk står och kollar på en.

Och nu, när vi talar om den utsatthet hon känner, är jag inte avundsjuk längre. Vad är det för mening : skenet från strålkastare om man börjar svettas och inte bli vat? Stina berättar hur hon fått kritik bland annat för för stillastittande på scen, att hon nån gång känt för att ga mil, och att det känns konstigt att det är sant man sorr. väntas låta bli. Folk får hacka på en oemotsagda. Och elak recension hennes artistkollega Irma Schultz fått Glanzelius i DN säger en nästan lite arg Stina:

- Han har sitt på det torra och borde veta mer än att kig mot en ung tjej.

När hon talar om branschens marknadsföringstar:-: det viktiga i att synas, är det som om hon talar om nar,;_ förnedrande (fast försäljningsifrrorna ?12 000 ex ? har r pi). I en välgörenhetsgala, t ex, skulle hon absolut inte v.

- Och om jag ska vara med i TV, då ska det vara i J,. säger hon och garvar - och lägger sedan till att avogheten : gorenhet kan bero på att hon är för egocentrisk för att e ting ihop med en massa andra.

När Memories of a Color skulle ges ut var Stina nära _ sitt bolag och säga åt dem att låta bli.

- Jag mådde dåligt och åkte utomlands, till Turkiet. rädd och missnöjd. Inte direkt så att jag tyckte skivan \:
men jag ångrade den. Det hela spelade ingen roll. Men också i ett uttröttat skede.

Till bilden av Stina som pretentiös särling hör också röstar på vänsterpartiet och ser ut som en Söderproggi sextiotalsglasögon, svart, färgat hår och mörka, totalt ogla~ kläder. Fast ett skilsmässobarn som har en psykolog till pi: en politiskt bitter vänstermänniska till mamma, och c en fästman som är ung poet (Johan Alnert) och som förak världen och grälar på henne för att hon ska vara på om- Slitz - ska inte dömas hårt.

- Jag har alltid varit utanförstående. Min lillasyster gråter, är uttrycksfull, rolig, spelar teater. Jag är 4r min väg hellre än art ista lilla, som säger: "jag om det här" så fort det -. Jag har läst mycket, ivcket.

idiet hamnade hon på B musikskola efter fyra atra i Nacka. Där hade småtufft i egenskap av met som hade flätor och Adolf Fredrik, "Fame fast J var inte roligare. Hon redan när de andra tjejerna omklädningsrummet och :e stämmorna. :igra bilder från utanför-e köpt en stickad väst på Mauritz som jag var jätte- klassens ledare kom fram >n hade blivit bestulen på äst. Det var nästan sa att ;e mig om att det var jag at hennes. Jag vågade inte ' -en. Fredrik hade jag börjat i fon. Det hade jag inte
På lektionerna i svenska, r>ästa amne, satt jag ofta -?LI jag räcka upp handen, _rp handen? Så äntligen : ir. dag. Det blev tyst i 20 sekunder. Så sa läraren: som hör var Stina säger?

:vaxten umgicks hon nästan inte alls med tjejer. m skulle det vara så seriöst. Killarna, däremot, hade ? jag kunde leva med. Vi bråkflirtade, men det var . Jag var snabb och lite rolig och hade inte stora ade vara vzW killigheten utan att vara z den. På det ii vara lite lagom utanfor. c:a^et talar Stina val om killar, om man. r mer intellektuella, har lattare att se sammanhang. mer ytliga ocksa. Men ofta tycker jag att killar är :r på att vara öppna med det de känner. De är inte rappor. : sick hon på Södra Latin.

- LCrig varit så lycklig som då. Där gick folk som hade i många killar, inte bara en massa körtjejer. Det var n stämning. Man fick känslan att det man höll på nu var teater eller fiol eller sång eller vad det nu var, rr-a med.
ce således. Men det är inget snack om att det går att u i mallen för den skapande manniskan, den som nkanslor, den som utvecklat ett behov att skapa sig zsn som måste visa att hon duger. .rrr.plicerat det där, och har nog ocksa med mamma ?öra: att visa att man har nåt eget. r^e: har det alltsa blivit.

Memories of a Color kan enklast beskrivas som Rickie Lee Jones på svenska. Långsamt, inte särskilt melodiskt, vemodigt. Instrument som snarare viskar och tassar än ropar på uppmärksamhet. Bra att ha sex till, har en kompis sagt till mig (sjalv har jag inte provat). Sångerna kräver många lyssningar innan de börjar leva sitt eget liv i lyssnarens huvud, men väl där är de mycket verkningsfulla. Stina skapar stämningar snarare än historier, målar snarare än berättar.

Det kan ju verka väldigt pretentiöst, men den ironi hon tillskriver sig själv finns där, för den som letar. Inte så mycket i själva texterna, även om det slinker med nåt lekfullt "baby", utan i sättet att sjunga. Rösten är späd och barnslig, med bara ett litet stråk av vuxen kvinna i sig. Ibland tycker man sig höra ett kvävt fnitter mitt i de sorgliga betraktelserna, som mest handlar om olycklig kärlek. Hon leker med vokalerna: "cryin"' blir "creyin"', "her" blir "hear", "much" blir "metsch". Hon säger att hon inte har nån lust att sjunga sexigt.
Rickie Lee Jones på svenska, men alltså sjunget på engelska. Varför?

- Antagligen för att jag började som jazzsångerska och därför hade engelskan som ett naturligt språk att sjunga på. Det har ingenting med utlandslansering att göra. Konstigare är att jag sjunger på amerikansk engelska, särskilt som jag lyssnat mest på artister som Beatles, Bowie och Rickie Lee Jones. Kanske beror amerikanskan på att jag sett så många amerikanska filmer.

Stinas karriar startade alltså i jazzen. Hon turnerade på klubbar och festivaler, blev omskriven i en del tidningar, vann pris. Och fick igang ett eget låtskrivande.

- Det finns väldigt få jazzlåtar, egentligen. Ett, kanske två hundra. Det är begränsat. Så jag började skriva egna intron.

I våras erbjöd Caprice ett skivkontrakt. Stina ställde som villkor att få fria händer. Hon ville inte göra en jazzskiva. Efter några månader i studio, där hon var sin egen producent och kände sig överarbetad och osäker på allting, ringde Klas Lunding på Telegram. Inspelningen fullföljdes i en Telegramstudio, nu med producent, Johan Ekelund från Ratata.

- Producent-artist-förhållandet kan vara fruktbart. Från jazzen var jag van att styra allt själv, men en bra producent kan ta fram saker i mig som jag inte vet att jag har. Till nästa skiva vill jag ha ännu mer motstånd.

Nar det blir vet hon inte. Det kan dröja.

- Jag vill inte forcera saker. Nu ska jag slappa och slöa ett tag.

DEN BÄSTA HUVUDKUDDEN, HAR NÅGON TÄNKARE sagt, är ett gott dagsverke. Rent och hårt arbete. Jag tror att Stina kommer att sova gott. Långt borta fran strålkastarljuset.