Först rösten,
sedan musiken
By Georg Cederskog
Published: DN September 12th 1999
Egensinnig och intensiv. För första gången på fem
år berättar sångerskan Stina Nordenstam om sitt liv och
sin musik.
Det är rösten som fäster i en först.
"Det är som att höra en mycket intim monolog via telepati
från en utomjordisk poet som befinner sig nånstans långt,
långt borta", skriver Hiroshi i Japan på sin hemsida ägnad
åt sångerskan och låtskrivaren Stina Nordenstam.
Först rösten och sedan musiken: arrangemangen, instrumenteringen.
Från det svala jazzdiset på debutalbumet "Memories of a
colour" (1991) har hon färdats mot en allt brutalare skönhet.
På senaste "People are strange" (1998) – en coversamling
– är Rod Stewarts nötta "Sailing" rensad intill
bröstbenet.
Stina Nordenstams musik är i dag koncentrerad som ren sprit. Aldrig
inställsam, aldrig utspädd.
Hon kommunicerar direkt.
Så ville jag intervjua henne. Frågor och svar. Via en VM-D3-bandspelare
och två C100-band rakt mot trycksvärtan.
Det är över fem år sedan hon uttalade sig offentligt. Under
dessa tysta fem år har Sveriges mest egensinniga sångerska och
låtskrivare blivit vår minst exploaterade internationella stjärna.
En smal, men djupt beundrad, artist i Skandinavien och länder som England,
Japan, Tyskland och USA.
Hon har ett engelskt skivbolag – Den svenska musikbranschen är
hon ointresserad av, "det finns inget intressant klimat eller någon
intressant dialog i den", säger hon. Hon har kritikerhyllats –
och sågats – i alla väderstreck och Grammisnominerats.
Hon har valts till Sveriges bästa kvinna av tidningen Darling för
sin självständighet, styrka, för att hon är "den
vackraste, mest intensiva artisten i Sverige i dag". Och hon har spritt
sin musik globalt via låten "Little Star" i den prisbelönta
biofilmen "William Shakespear's Romeo and Juliet" (med Leonardo
DiCaprio och Claire Danes i huvudrollerna).
Vi träffas på ett bibliotek i en norrförort, barn- och ungdomsavdelningen.
Tummade exemplar av "Berts dagbok", mysfåtöljer, surrande
armaturer och doften av gulnat papper.
Frisyr: väldigt brun och tvärt avklippt vid käklinjen. Klädsel:
svart tajt skinnjacka med kineskrage, puderblå militärbyxor och
rymdiga stövlar med 1999 års klack. Bagage: stor cykelväska
laddad med en ilsken mobiltelefon, en pärm märkt: "Album
5 – Stina Nordenstam", en dosa Generalsnus och en dosa Rapé,
"jag blandar sorterna".
Jag startar bandspelaren. Hon lutar sig fram ur fåtöljen.
Din senaste sklva "People are strange" (1998) är en samling
Iåtar från artister som The Doors, Leonard Cohen, Prince och
Rod Stewart. Vad utlöste idén till en coverplatta?
- Jag uppfattar den som en social handling. En längtan efter en social
handling. Att få göra sådant som folk har gjort tidigare,
men på mitt sätt. Att komma i beröring med Rod Stewart.
Det var drivkraften. Jag satt just h ä r (svepande gest över barnböckerna
i hyllorna) och gick igenom notböckerna, "Vispop" 1-12, och
"Powerballads" och "Queens Songs" och liksom "hm,
det där rimmet ser ju bra ut". Så gick urvalsprooessen till.
Jag bläddrade i böckerna, men sjöng inte.
-Från att tidigare bara suttit så här (slår på
imaginära gitarrsträngar) och letat inuti mig så var det
snäppet mer socialt: jag letade där andra redan varit.
Vart är du på väg musikaliskt?
- (Lång tystnad) Jag tror att jag är på väg mot en
destillering musikaliskt, att förenkla i viss mån. En del komplexitet
går inte att förenkla, men kan skalas av. Jag har drömt
de senaste fem åren om att vara mer lättillgänglig, samtidigt
finns det ett skrikande behov av komplexitet. Det är två motverkande
krafter.
Kan man destillera sin röst?
- Ja, kanske. På min andra skiva kunde man tro att det inte gick att
skala av mer… min röst ar lite mörkare nu. Det kan möjligtvis
vara så att jag har fått tillgång till fler känslor.
I början uttryckte min röst i huvudsak ett fåtal känslor:
Sorg. Längtan. Utsatthet, på nåt dubbelt sätt.
- Förut var jag ganska irriterad för att jag inte kunde uttrycka
mer aggressivitet. Jag kunde också känna mig avundsjuk på
nästan vilken sångare som helst. Ibland har jag tyckt att jag
låter abnorm, men att alla andra sångare är normala. Som
om vem som helst som man kunde dra tag i på gatan och ställa
framför en mikrofon skulle ha tillgång till det jag inte har.
Du är en särpräglad sångerska.
- Jo, men med det följer ju också… det är samma sak
som att jag på nåt sätt i hela mitt liv haft en längtan
efter normalitet. Nån avundsjuka mot vanliga människor,
- Det ger ju väldiga utanförskänslor och en negatjv känsla
av att vara speciell. Jag har aldrig känt någon styrka i det.
Jag är inte särskilt stolt över det jag har gjort. Jag kan
känna sorg inför det jag spelat in, kanske för den här
utsattheten. Att jag exponerat längtan och uttryckt något som
sedan resulterar i en besvikelse. En väldigt tidig barn-vuxen-grej.
Vad har du för relation till dln röst och sång?
- Jag tycker det är ganska plågsamt att sjunga. Jag sjunger aldrig
för mig själv. Men när jag får barn kan jag tänka
mig att jag kommer sjunga som en galning för det, men inte för
mig själv direkt. Jo, om jag är på extremt partyhumör…
vad var den senaste jag sjöng nu igen? Joo, den där "Check
it out now, the funk soul brothers.. ." Fatboy Slim! (Stort skratt).
På senare år har du ägnat mycket tid åt att filma
och fotografera.
- Mm. Seendet är det viktigaste för mig. Att se bilder. När
jag skriver musik har jag en bild framför mig. Men musiken ar mycket
mer omständlig, den bygger på en idé och en bild och så
ska man hålla på och skriva text och verser och det ska rimma
och så där. Att fotografera är idealiskt på många
sätt. Jag har varit allra lyckligast när jag har spelat in film,
regisserat videor; med Koop, Souls och mina tre egna filmer. Men musik har
jag alltid hållit på med, det är inget jag kan överge.
Varför gör du musik?
- För att tjäna pengar och så tycker jag att det är
lite intressant. Det är nog det närmaste jag kan komma att känna
stolthet; det är som om någon har utsett mig som huvudansvarig
för ett forskningsprojekt och jag har tagit uppdraget. Det kommer att
pågå i en oöverskådlig framtid, tjugo år till
kanske – eller för alltid. Det jag sysslar med är nåt
slags surrealism, en öververklighet som är destillerad.
Du låter som en militär som fått en ohygglig marschorder
som måste följas till varje pris. Var finns lusten i ditt skapande?
- Ja, men vadå militäriskt, det ar ju jätteintressant! Det
är ju det intressantaste i mitt liv vad som ska hända med det
projektet. D e t är lusten. Sedan har jag några projekt till
– som om jag kommer att skaffa mig barn och vad som ska hända
med mitt liv.
Överväger du att börja turnera igen?
- Enda anledningen till att jag inte skulle vilja göra det är
att det är så slitsamt. Jag fungerar så att jag gör
saker i väldigt intensiva perioder, känslomässigt intensiva.
Och det är ganska obehagligt.
- Den senaste tiden i mitt liv så har jag varit närmare mina
känslor. En är att nar jag var ung och började så var
musiken min enda – det här låter väldigt drastiskt
– men på nåt sätt var det min enda kontaktmöjlighet
till mina känslor.
Som en nyckel.
- Jaa, att kunna sitta själv med gitarr och spela och känna –
medan jag i vanliga livet inte riktigt hade tillgång till de känslorna.
Men det där har ändrats med åren. I dag har jag tillgång
till mina känslor i mycket större utsträckning och därför
fyller inte musiken den funktionen, som allena saliggörande.
Du tycker att din första skiva "Memories of a colour" (1991)
är värdelös.
- Ja, den skivan är inte jag. Det var jag då, men det är
inte jag. Det är lite tragiskt. Men det är samtidigt en drivkraft,
att gå vidare hela tiden och också något slags längtan
efter intensifiering och att komma närmare. Det är en väldigt
stark drivkraft i mig. Men det gör ju också att jag generellt
har en ganska dålig sjalvkänsla. Jag har väldiga sanningskrav
– med det inte sagt att jag tycker att jag är mer bluff än
någon annan, det tycker jag inte.
- Förhoppningsvis blir man sannare med åren, men det har att
göra med vilken start man har. Och jag hade dåliga förutsättningar,
en jobbig uppväxt. Men i takt med att man reparerar sig så får
man ju till slut ett slags vitt papper att börja om med. Att ordet
"familj" betyder något annat, att saker får en annan
betydelse och att det ordet inte bara är negativt.
Du kallas ständigt pretentiös, inte minst för ditt sätt
att sjunga. Varför tror du att så många blir provocerade
av dig?
- Icke ödmjuk, skulle jag säga, snarare än pretentiös.
Men så där var det redan när jag var liten: "Stina!
Måste du jämt hålla på och krångla och göra
saker på ditt eget sätt – krååånglar
du nu igen!" (skratt). Jag kan tycka att det finns något positivt
i att man kan göra folk upprörda, men det har varit tungt ibland,
det tycker jag.
- Det handlar ju också om en längtan efter att få uttrycka
smärta och starka krafter till exempel – och det är svenskt
att lägga locket på. Ibland tror jag att jag skrämmer människor.
Varför är det så? Jag tror det har att göra med att
jag säger något om dem själva.
Vad känner du inför den fastslagna offentliga bilden av dig: "Oerhört
skygg". "Närmast undflyende". "Svår".
"Skör"?
- Jag är nöjd med de frågetecken som finns kring mig. Det
är en idealisk startpunkt for någon som ska ta till sig en artist.
Man undrar: "Vad faan är detta?" Det är att föredra
framfför det färdigpaketerade och färdigtryckta. Men det
där med att jag är "spröd" och "1ågmäld"
är jag missnöjd med. Det är som att exponera sin utsatthet.
Det är lättare att bli kallad "tuff" och "hård".
På så sätt är det ju ganska plågsamt att den
sidan av mig som är mest ömtålig är den som det blir
störst rubriker av.
- (Snabbt) Jag har två sidor. Men jag vet inte om den andra sidan
bara kan kallas tuffare och starkare för det finns ju ett visst mått
av självdestruktivitet i att köra farligt och prova gränser.
Jag är väldigt experimentell på alla plan, tycker jag, allting
ska prövas och omprövas. Sådan var jag inte förr och
det krävs väl nån styrka att vara så expertmentell.
- Jag tycker att jag har gått en lång väg. Det som är
viktigt är att jag har blivit starkare, att jag har fått den
här styrkan att experimentera och pröva och att det är ett
egenvärde i sig. Att jag får spela in skivor och allt det där
är inte så jävla viktigt egentligen. Men det är roligt
att man kan se resultat av den personliga strävan i det konstnärliga
utövandet. Det är en bonus.
På din nya hemsida www.nordenstam.com ska människor bland annat
kunna mejlväxla med dig i ett multimediesamarbete med IT-byrån
Moonwalk. Är du på väg att öppna dig mer mot omvärlden?
- Jo, jag har känt att jag vill bli mer tillgänglig också
för min egen skull. Jag vill kommunicera med folk, det känns som
om jag inte har gjort det på trettio år. Jag har varit alldeles
för ensam. Men det måste vara på mina villkor, vettig kommunikation.
Inte ställa upp på att bli Veckans Babe. Med pressens ensamrätt
på hur information sprids så är det jätteviktigt att
man försöker hitta egna vägar. Det här är ett försök
som jag hoppas på. Jag är inte så lättmedgörlig
– men därför blir en del saker intakta.
-Jag har inte velat uppnå något genom att vara tyst de har åren.
Skivbolag har nåt slags idé om att ju mer uppmärksamhet
kring en artist, desto bättre, men det har ju inte gått dåligt
för mig trots att jag inte ställt upp.
- Det är svårt att kritisera medierna på ett bra sätt.
Det förvånar mig oerhört att det inte finns fler kritiska
röster kring mediernas maktelit och att alla dessa artister bara går
med på att låta sig förklaras.
Svärtan och den fysiska laddningen har tilltagit i din musik
- Tycker du? Ja, kanske. En låt som "Mary Bell" (sång
på skivan "Dynamite" från 1996 om ett uppmärksammat
engelskt rättsfall) är ju svart. Den är ju också inspelad
med en såg (ljudar: ieeeeeh). Enslig. Jag blir glad när du säger
det där om det fysiska, det gäller nog i ännu högre
grad mina nya låtar. Men en sådan som Björk har ett mer
lekfullt förhållande till sin sexualitet än jag –
och det beror förstås på mina erfarenheter.
- Ett skäl till att jag fascineras av den där mörka världen
har väl att göra med att känna sig främmande för
normalitet. Och att mand å söker upp gelikar, sig själv,
genom att leta där det är så icke-normalt som möjligt.
Man känner att man inte är ensam.
Är din känsla av utanförskap stor?
- Ja, framför allt har den varit det. Det är nog så fortfarande,
men jag bryr mig inte så mycket längre. Jag har varit oerhört
ensam och isolerad. Men från att tidigare ha varit enbart negativ
så har det glidit över och blivit lite mer positivt. Jag kan
känna att jag är lite speciell på ett positivt sätt.
Inte bara något hemskt som hunden har burit in.
- Det tyckte jag förr: när jag gick på en buss så
tyckte jag att alla tittade på mig som om det var nåt fel på
mig. Särskilt alla medelålders kvinnor.
Varför just medelålders kvinnor?
- Jag saknar helt något slags delaktighet med andra kvinnor. Förmodligen
har det med min mamma att göra, jag har inte träffat någon
in min familj på tre ar. Jag har i stället sökt mig mycket
till manliga sammanhang, som musikvarlden till exempel är. Det tog
lång tid innan jag fattade att det var det som var skälet till
att jag gav mig ut på den här banan – att jag inte kände
mig hemma i de kvinnliga leden. Jag har fortfarande nästan bara manliga
vänner, det är jag ledsen för.
Du valdes höromåret av nyfeministtidningen Darling till Bästa
kvinnan i Sverige. Känner du gemenskap med de unga fefministerna?
- Nej, jag känner mig inte delaktig i den rörelsen. På samma
sätt är det med politiken. Jag har svårt att säga att
jag är migonting med -ist på, att jag är någonting
som andra är. Men sedan när man benar ut de feministiska grundstenarna
så är det klart att jag är med på allt det.
Du är en musikalisk periodare.
- Ja, jag är nog den mest ointresserade musiker som finns (skratt).
Allt annat går före: Fotografera. Måla. Springa i skogen.
Jag kan snarare ha idéer om musik, se en film till exempel
och komma på nån musik som borde göras, men att hålla
på att pilla, det tilltalar mig inte. Jag skriver låtarna, sjunger
dem och sedan är det färdigt. Det är som om du har en nära
vän som du sällan talar med, men när ni talar så är
det… bäst! Sådant är mitt förhållande till
musiken.
- Men vad jag sedan gör med den, musikaliska möten och
vart musiken är på väg, det är bara h e l t öppet.
Och det hoppas jag att det kommer att fortsätta vara: tes– antites–
syntes. Så att det inte blir efteråt som när Dylan började
spela elektriskt. Att det blir en brytpunkt och att jag därefter betraktas
som "kommersiell". Jag vill överraska.
Kan man ta musik på för stort allvar?
- Jag vet inte vad jag ska svara på det. Jag har ju ett annat förhållande
till musik också, som när jag går ut och dansar. Jag går
inte ut så ofta, men när jag gör det så slutar det
alltid med att jag dansar helt vilt någonstans. Då har jag helt
andra krav. Då ska det vara tung sväng. Som Chemical Brothers.
Vad är din största utmaning?
- Att jag inte har gjort mitt bästa än. Så uppfattar jag
det och det är fantastiskt hoppfullt. Det är som Whitney Houston,
hon har sin pipa och är på en hög nivå, hon är
ju väldigt begåvad – men därifrån finns det
inte så många vägar att gå. Jag uppfattar mig som
motsatsen: Jag vet att jag har en begåvning. Det är upp till
mig att förvalta den. Jag har inte nyttjat den til1 fullo än.
Varför köper folk dina skivor?
- Alltså, jag kan inte svara på det. (Lång, lång
tystnad) Jag vet att jag är unik, det finns ingen som låter som
jag. Som ser på världen som jag gör. Det är mina begränsningar
och min oförmåga att delta i alla möjliga sammanhang som
är min styrka, på ett sätt. Räcker det?
Njaee. Uniciteten är nog inte hela svaret.
- Det här är den svåraste fråga jag fått. Nej,
jag kan inte svara på den. Det är plågsamt att svara på
sådant föor det berör saker i mig: nåt slags längtan
hos mig att nå andra människor, att röra andra människor.
Vem är Stina Nordenstam?
- En väldigt intensiv person.
Vad gör denna Stina Nordenstam riktigt, riktigt glad?
- När jag har det där vita papperet vi talade om framför
mig. När man kommer upp till en nivå där människor
kanske befinner sig jämt; att man hör samman med någon och
tillhör någon. Normala saker. Nar jag åkte från Köpenhamn
i förrgår så lämnade jag in två videofilmer
jag och min vän hyrt och då betalade jag en skuld till butiken
som han hade, utan att han visste om det. När jag cyklade därifrån
så skrattade jag högt (leende) på något sätt
bara for att jag kunnat göra något för honom.
- För mig var det märkvärdigt.
Georg Cederskog
Fakta /Stina Nordenstam
• Stina Nordenstam har släppt fyra plattor: Stina Nordenstam:
"Memories of a colour" (1991), "And she closed her eyes"
(1994), ''Dynamite" (1996) och "People are strange" (1998)
• I slutet av september påbörjar hon inspelningen av sin
femte platta. Tilltänkt producent är Cameron McVey. Bland hans
tidigare produktloner märks Neneh Cherry och Massive Attack: "Jag
har gjort femton halvklara låtar till den. Vi ska göra en första
provlåt för att se om McVey är bra. Folk säger att
han ar galen – jag tycker det verkar positivt (leende)."
• Stina Nordenstam är 30 år och växte upp i Rågsved
och Fisksätra utanför Stockholm.
• Hon säljer cirka 70 000 exemplar av varje platta fördelat
på i snitt cirka 15 000 i Sverlge, 20 000 i England och resten i övriga
världen.
• På den japanska utgåvan av "People are strange"
finns en version av Elvis Presleys "Treat me nice".
• Låten "I dream of Jeannie", andra spåret på
"People are strange", sjöng hon med sin klass som elev i
Adolf Fredriks musikskola.
• Skivfavoriter: "Den senaste var nog Radioheads förra,
den tyckte jag jättemycket om.
Sedan har jag alltid tyckt mycket om Thåström. Han är den
bästa sångare som finns på alla språk. Han är
sagolik. Och han är också ett bevis på att det lönar
sig att hålla på sig, Jag gillar Fireslde också."
• Svenska favoritsångerskor: "Nej, absolut inte. Ursäkta
mig om jag säger det, men jag tycker att svenska sångerskor ar
exceptionellt dåliga."
• Om att spela in sångpåläggen i både kyrkor,
på vindar och i lägenheter: "Det man gör när man
spelar in i en skivstudio är ju att skala av alla stämningar.
Att tvätta sig i… Klorin. Det är en mycket märkllg
ljudfilosofi fast det har sina fördelar. Den senaste skivan har lite
väl mycket brus, det blir ett helvete att mixa när man hör
barn som skriker och bilar i bakgrunden."
• Nordenstam har skrivit en låt på svenska. Hon gav den
till Monica Zetterlund.
|