Skört vemod i ljusare toner

By Georg Cederskog
Published: DN October 27th, 2001

Hon undviker strålkastarna men är ändå en svensk artist med internationell genomslagskraft. Detta är Stina Nordenstams enda intervju när hon nu släpper sin nya skiva "This is".

Ur plånboken fiskar hon upp körkortet. Nöjt. Hon har just fått tillbaka det för andra gången efter att ha framfört sin turbo-Saab respektive Cherokee-jeep på ett sätt som varken den danska eller svenska ordningsmakten mäktat smälta.

- Jag har svårt att acceptera auktoriteter om jag tyckder att de saknar mening. Jag upplever mig som llite utanför samhället och det blir väldigt tydligt vid bilkörning, konstaterar hon och tillägger att hennes vänner är glada för att bilskolläraren inte tillät henna att ta körkort för motorcykel (hon nådde inte ner till bromsen).

Hennes kärlek till höga hastigheter verkar ha oroande likheter med dragningen till friluftsdramer. Hon har just återhämtat sig från en vådlig Kebnekaiseklättring somslutade med helikopterräddning och sjukhusvård.

Det är andra gången Moder Jord på allvar satt henne på plats.

- Jag var uppe i Norrland på hösten för tvåår sedan och fotograferade - det blev ett tjugotal jättebra bilder som Dazed & Confused beställt (brittiskt bildinriktat livsstilsmagasin, red anm) - och kom då till Örnsköldsvik. Där gick jag in till turistbyrån och såg en broschyr om norra Europas största grottsystem av nån viss typ. Och så fort jag såg det så var det bara klart att jag skulle dit. Jag läste igenom häftet lite halvhjärtat, och packade det jag trodde jag behövde; två ficklampor, vatten, socker, frukt och handskar kanske. I broschyren stod det: "Gå aldrig ner i en grotta ensam", men jag tänkte bara "ja, ja, ja" och körde dit. En eldsjäl hade kartlagt de här grottorna, fast det var mer personligt, inte så informativt skrivet.

- Och det var ingen där, för det var lågsäsong, men vid ingången fanns det en massa hjälmar - som jag struntade i, "det är bara för barnfamiljer". Jag klättrade rakt ner i schaktet och när jag nådde botten blev det direkt väldigt trångt (måttar en dryg meter i diameter) och kolsvart. Jag höll på och kravlade och kravlade till jag kom till en passage som inte ens jag kunde ta mig igenom. Då lutade jag mig bakåt - och blev rädd. Panikslagen. Jag kröp tillbaka, men hamnade på en plats där grottgången delade sig i två. Först prövade jag den ena, men den kände jag inte igen och när jag provade den andra var det samma sak. Och kartan och skyltarna som fanns var från 1960-talet och gjorde mig bara ännu mer förvirrad. "Prinsessans gång", "Mörka Konungens dal" och "Hjältegrottan".

- Det var som nåt ur "Sagan om ringen". Efter det minns jag ingenting. Jag fick en blackout. Jag har inga minnen från resten - till jag plötsligt var ute. Och då ställde jag mig bara där vid grottöppningen och skrek och skrek och skrek.

På vad då?

- På livet, på mig själv och gubbjäveln som ritat kartan. Ingen skulle ju ha hittat mig därnere förrän till våren.

Vintern år 2034 när en avgångselev på Musikaliska Akademien sätter sig vid en av institutionens plasmaskärmar för att skriva sin examensuppsats om "Efterkrogstidens mest inflytelserika svenska populärartister", kommer knappt ett dussin namn att få plats i innehållsförteckningen: Lars Gullin, Monica Zetterlund, Thåströms Ebba Grön, Pugh och Abba förstås. Jan Johansson, Stry Terrarie och Freddie Wadling likaså. Och Stina Nordenstam.

Denna forna student på musikerlinjen vid just Musikaliske Akademien har trots sina gåvor förblivit en angelägenhet för en begränsad, men mycket hängiven, skara lyssnare runt om i världen.

Flest beundrare har hon i Skandinavien, USA, Japan, England och Frankrike. Hon verkar inte längta efter fler.

Hon har Grammisnominerats och valts till "Sveriges bästa kvinna" av tidningen Darling för att hon är "den vackraste, mest intensiva artisten i Sverige idag". I Sunday imes kallades "Dynamite" en av 90-talets bästa plattor.

Hon har tio år som professionell Artist bakom sigf, fyra globalt spridda plattor och har jobbat med samtida affischnamn som regissören Baz Luhrmann (via sin låt i filmen "Romeo & Julia" med Leonardo Di Caprio), Yello, Vangelis, Bill Laswell - och på den kommande skivan - sångaren Brett Anderson i Suede. Just nu är hon i förhandlingar om medverkan i två Dogmafilmer samt ett projekt med William Orbit.

Ändå försäkrar hon att hon säger nej till det mesta, i synnerhet "de förutsägbara förslagen som Chemical Brothers". De som inte innehåller något osäkert element.

- Det är det första kriteriet för att jag ska vara intresserad. Jag blir så väldigt lätt uttråkad av saker, jag får panik av upprepning. Det är likt klaustrofobi. Jag vill inte bara göra det jag redan kan, jag vill inte bara utöva mitt uttryck.

Få, om någon, svensk artist har gjort så mycket för att undvika strålkastarna. Det är snart ett decennium sedan Stina Nordenstam senast gav en konsert. Inga kamerabevakada pratsoffor, ingen Luuk, ingen radio eller några Hulsfredsbesök. Det här är andra intervjun hon gör med DN, den andra svenska på åtta år.

Det finns de som avfärdar den stora skyggheten som ett strategiskt marknadsföringsgrepp. Hon har en annan förklaring.

- Jag har många orsaker till att avstå från offentligheten, till exempel föreställer jag mig att den skulle omöjliggöra de saker som är viktiga i mitt liv. För mig krävs en viss balans - för mycket socialt liv och för mycket utagerande tror jag skulle störa den. Men att jag inte gör konserter beror väl helt enkelt på att det inte känns tillräckligt kul. Det är inget scenario som lockar mig tillräckligt.

Genom att dessutom konsekvent använda peruker och förklädnader på alla porträttbilder och skivomslag blir dessutom den 32-åriga vardagspersonen Stina Nordenstam från Fisksätra, hon med den röda cykelväskan, vandrarkängorna, den vilda garderoben och de många dosorna Generalsnus, fortfarande en väl bevarad hemlighet.

Hon vårdar sin anonymitet och glädjer sig åt att hon bara blir igenkänd några gånger om året.

- Att möta människor är det häftigaste som finns, men reaktioner på min musik är en dålig förutsättning för ett möte. Det finns en dramaturgi i mötet, ett utbyte som är själva poängen. Jag kräver äkta vara på något sätt, ett sanningskrfav och något slags intensitet, annars kan det vara. Man ska ju inte bara köra sitt eget race, hålla en ensamshow, och sedan sitta och få applåder. Jag skulle vilja att de reaktioner jag som artist fick av människor jag inte känner, var en respekt grundad på professionalism. I princip tycker jag att det andra är obehagligt. Men jag går aldrig ut på krogar och träffar de där tjugo-nånting som kan säga vad de nu bill säga om musik - och ingen vet ju hur jag ser ut. Det är en nödvändighet för mig.

Behovet av en rymligfrizon bottnar inte bara i en rädsla för att tappa balansen. För Stina Nordenstam är dessutom en kollision mellan hennes verklighet och mediernas svart-vita version ett latent hot.

- Jag har fått kämpa för verkligheten eftersom jag har lidit av panikångest. Den kampen är väldigt central för mig och har alltifd varit. Min verklighetsuppfattning är väldigt rörlig och det har också gjort att jag har känt, vilket jag tycker alla borde känna, att medierna bara presenterar en verklighet, en kvalitet. Det medierna visar upp är i många fall en bekräftelse på en redan accepterad uppfattning. Och så läser en mängd människor samma sak om och om igen - det blir ett kollektivt mantra där alla har kommit överens om att "det här är verkligheten". Och står det då om mig i tidningen så får min verklighetsuppfattning plötsligt världens smäll.

Tystnad.

- Obehaget i att bli beskriven är väl egentligen anledningen till att jag inte velat ge intervjuer.

...och därmed ansluter du dig till artister som Aretha Franklin, Kraftwerk, Lundell, Van Morrison, Glenn Gould och andra som har väldigt offentliga jobb och en väldig ovilja inför konsekvenserna av detta.

- Joo, men jag ser mig själv som en extremt fristående person. Jag är inte del av någonting. Lika lite av en familj, en grupp, ett sammanhang, samhälle som av en musikscen. Och det upplever jag starkare än att jag inte trivs i min offentliga roll. Det första är primärt och resten följden av det. Mitt liv förutsätter att de människor jag träffar, träffar jag förutsättningslöst. Dessutom är många journalister dumma ihividet, ointelligenta.

Knappast i högre grad än den genomsnittlige svensken?

- Jo. Snittbefolkningen talar om, och rör sig i en sfär som de är intelligenta i. De pratar om sådant de gillar och familjen och så och det är de experter på. Men om jag ska tala om min musik med journalister... jag har varit med om så många situationer där journalisten är inkapabel att göra det.

Om en dryg vecka ligger hennes nya album "This is" på diskarna. Den är ett stort och lyckligt steg in i ljuset. Bort från sårigfheten och det trasiga ljudlandskap som så starkt präglade "Dynamite" (1996) och enastående "People are strange" (1998). Mot ett bitvis popsött vemod av hoppfullare slag.

Hon beskriver hur hon förr fasade för att nattradioproducenterna skulle gilla hennes skivor, hon var rädd för att bli bakgrundsmusik.

Nu känner hon att om den P3-vänliga låten "Sharon & Hope" blir vida spridd i etern, så är det okej för att den så klart uttrycker det hon vill att den ska uttrycka, "den kan inte utnyttjas eller missförstås".

Tvingar man henne att beskriva denna sin femte digitala avkomma säger hon först bara "mer lättillgänglig".

- Två saker har varit avgörande för hur skivan låter: min personliga utveckling, jag är mycket gladare och mer levande i dag. Och arbetet med producenten Mitchell Froom (som tidigare jobbar med Elvis Costello, Suzanne Vega, Bonnie Raitt, Richard Thompson och Los Lobos, red anm). Det är första gången jag egentligen samarbetar med någon.

- Komplexiteten i musiken är nödvändig i olika hög grad beroende på var i livet man befinner sig. Jag ser det som att jag alltid sökt största möjliga tydlighet. Befinner man sig, som jag gjorde tidigare, i en tillvaro som är helt fragmentarisk och mörk, så går det inte att få till det mycket tydligare än jag fick då. Det handlar inte omett sökande efter hits.

- (Lång tystnad). Det är inga nya ämnen på nya plattan, jag tycker att det är allmänt giltiga saker jag sjunger om, men med nya kärlekshistorier och ökad tillgång till min historia så blir det hela tiden något nytt. Jag kanske skulle beskriva den som "sentimental" också. Det är nog något jag varit på väg mot, en sorts intensifiering av känslorna. Att ta varje känsla så långt att den till slut blir på gfränsen till parodi på sig själv. Det är annat än mörkret som har fått komma till tals nu och eftersom det är något nytt för mig så kanske jag har tagit i lite extra genom stora gester, nästan varieté.

Jag hör mycket som låter David Bowie från tiden runt 1980, "Lodger" och "Scary Monsters". Inte minst i melodiernas konstruktion och Brett Andersons dova sångstil.

- Mm, det var väl lite tanken. Bowie är väl den idolen jag haft - i den mån jag har haft någon idol. Bowie och sedan Rickie Lee Jones under en väldigt avgränsad tid. Jag hade en idé om vilka röster som skulle passa - Bowie och Brett Anderson - och Brett sade ja direkt. Det gick väldigt bra, det hör man också, jag tycker att hans sånginsats är en av de bästa han gjort.

Albumet spelades in september-november förra året i Los Angeles. Hon skrev de elva låtarna utan instrument, först i huvudet, sedan provade hon med "mummelsång" och de fästes på notpapper.

- Jag kan skriva på beställning av mig själv. Till flera av de samarbeten med andra artister som jag har haft, har jag skrivit låten på hotellet kvällen innan inspelningen. Det handlar om närvaro - det är det enda i musiken som är intressant för mig. Man har kanske inte den närvaron varje dag året om och då går man runt och gör lite annat, lever. Men så sätter man sig och då kommer det väldigt koncentrerat.

För ögonblicket arbetar hon med en hel svit sång- och stråkmusik till en SVT-dokumentär om en hemlös man i Paris. Låtskrivandet är en lycklig process. Hon skriver ett slags pågpende soundtrack till sitt liv, och det lämnar henne uppfylld snarare än dränerad.

- Jag tror inte att jag kommer att stöta på någon musik som kommer att påverka min musik så mycket, som den påverkas av mitt liv och hur jag mår. För mig handlar det om något slags, hur konstigt det än låter, upptäckande av mitt inre - och det är ju väldigt tillfredsställande (leende). Och det som är jobbigt är minst lika tillfredsställande att upptäcka, för det faktum att man klargör saker för sig själv och frammanar inre bilder är i sig värdefullt oavsett om bilderna är mörka eller ljusa. Det är lustfyllt för att svärtan får plats och får relevans. Mina mörkaste erfarenheter får en mening.

Hon skriver texterna snabbt. I hennes funkistvåa ligger en påbörjad roman somhon tänker avsluta när hon blir äldre. Uppslag och stickord hittar hon i dikter, på reklamtavlor och i pappren med fraser som hon sparar på. Skrivandet är hennes styrka, de musikaliska kvaliteterna är mer abstrakta.

- Ett språk är bara relevant om man har en lyssnare eller läsare och så var det inte för mig. Jag har alltid fått kämpa för mitt språk och alltid varit skeptisk emot språket. Jag har lagt ner oerhörd energi på att formulera mig och det har jag gjort sedan jag var liten. Men jag har inget behov av att alltid skriva, jag gör det bara inför skivorna.

Stina Nordenstam skapar starka reaktioner. Hon verkar i en tradition med rottrådar i både äldre tiders svenska folksångerskor - de som valde elvaåringen som röstideal - Billie Holiday och Rickie Lee Jones. Många provoceras av hennes röst och avfärdar den eteriska flicksopranen som konstlad. Andra fascineras av intensiteten och dess förmåga att leda starkström i nötta fraser.

Inflytandet som den haft är odiskutabelt och kan studeras i närmare sångpålägg av Nina Persson, Lisa Ekdahl och Regina Lund.

- Det är inte smickrande, de borde hitta på något eget i stället. Jag tycker att mitt förhållande till Rickie Lee Jonas var lika pinsamt.

En gång i tiden avundades hon de väldiga vokala omfången som några av hennes kolleger besitter, som Björk. I dag ser hon sin röstutveckling som en knivskarp spegelbild av den privata.

- Jag tycker bättre om min röst nu - och det kan ha att göra med att jag mår bättre och att den till slut är jag. Och det finns ingen motivation för mig att börja skrika. Det är inte jag. Det är väldigt mycket skrik i mig och runt mig och om mig, och jag upplever att det är det när jag sjunger också, men skriken är bakvända. Och när jag sjunger upplever jag det som om hela spektrumet ändå finns med. Tidigare tog det längre tid för mig att komma till en sorts närvaro i rösten, det är den jag vill ha, inte snygga grejer.

Närvaron i din röst är självständigt sensuell i dag, inte provocerande utmanande som i början av din karriär.

- Jo, jag har tillgång till en ny sensualitet i dag och att det går igen i min röst är ganska självklart. Att jag förut var utmanande... jag har upplevelser bakom mig av att vara ett offer för andra människors sexualitet, faktiska upplevelser när jag var barn.

Och det pågick under lång tid?

- Ja, och en av följderna - paradoxalt nog - var kanske att det fanns ett spelande med det i min musik i början. Något som egentligen var någon sorts överlevnadsinstinkt, men som tog sig uttryck i sexualiserande.

Det blir tyst vid bordet. Hon spänner ögonen i mig och säger häpet:

- Jag har inte sett det sambandet förut.

Stina Nordenstam tycks ha ett marginellt intresse för andras musik. Hon har inte heller några instrument hemma, ingen hemstudio, hennes tv saknar antenn och går bara att se videofilm på, telefonen saknar ringsingnal och hon köper "nästan aldrig" skivor (den senaste hon gillade var Radioheads fyra år gamla "OK Computer" - och Atomic Kittens respektive Sades senaste hitlåtar som spelas på sportbaren där hon kollar italiensk fotboll). I stället fotograferar hon och läser. Matsalsbordet är så fulltravat med böcker att ätandet numera sker i köket. De gånger hon över huvud taget säger sig ägna musiken någon tid är när en ny skiva ska spelas in.

- Jag upplever det ändå som om jag är ständigt upptagen med ungefär samma sak, någon slags jakt på saker som kan svara mot mitt inre. För mig är den stora skillnaden om jag arbetar med människor eller ej.

- Att jag inte lyssnar på musik... det låter kanske som en kliché, men det här jag gör nu med dig - att möta en människa - är mycket intressantare. Det är sällan musik kommer upp i en kvalitet när det gäller närvaro och innehåll som överträffar de möten jag har. Jag tycker bara det känns... "B" att lyssna på musik. Det är trist. Och jag tror inte att det skadar att inte göra det. Varför skulle man behöva ha ständig kommunikation med nutida popmusik om man inte tycker om den? Och jag har ingenting gemensamt med dem som håller på med musik för gemenskapen, mötet med publiken eller för bekräftelsens skull. Fast egentligen är jag inte helt främmande för att någon gång göra konserter, för jag kan inte acceptera att jag bara livet igenom kategoriskt ska säga nej till någonting. Men det finns definitivt inga planer på det nu.

Vad är det du vill uttrycka?

- Mycket är utsatthet. Och sedan nån form av överlevnadsinstinkt, mot alla odds. Det handlar ofta om att försöka beskriva ett livstecken från en nattsvart tillvaro, så har det i alla fall varit. I en recension i DN skrev en kritiker att jag "krälade i utsatthet". Anledningen till att det var så kränkande var att det var relevant: Jag tycker nog själv att jag excellerade i utsatthet - och kanske fortfarande gör det. Att demonstrera min utsatthet har alltid varit min grej, både i livet och musiken. Och just därför sårade det mig så oerhört mycket. Det var i ett skede när jag inte var så medveten om de sakerna och inte så nöjd med mig själv eller det jag gjorde. Dessutom upplevde jag att den som skrev blev personlig, styrd av sin egen historia - det gjorde det hela ytterst geggigt.

Timmar har passerat. Prillorna i askfatet på matbordet har bildat en konstfull kulle i tobaksbrunt. Det är dags för ett slutackord.

- Även om jag håller på med många andra saker så är det musiken som är viktigast, viktigare än mina förälskelseekapader (skratt). Men jag vill att de som tycker om mig, tycker om mig helt, oavsett min musik. På nåt sätt är det som om jag ffortfarande gör det här för mig själv. Det beror nog mycket på att jag var totalt ensam när jag växte upp. Det jag gö.r sker inom en skapandeprocess och har i den stunden ingen mottagare. Jag gör mitt allra yttersta, vänder ut och in på mig, men det är för skapandets skull. Inte för en potentiell lyssnare.

Hon säger att hon är på väg in i en spännande fas av sitt liv. Sedan ler hon igen. - Egentligen känns det som att hela livet hittills och på alla plan varit en förberedelse, en träning, för det som kommer nu.

Georg Cederskog