Skört vemod i
ljusare toner
By Georg Cederskog
Published: DN October 27th, 2001
Hon undviker strålkastarna men är ändå en svensk artist
med internationell genomslagskraft. Detta är Stina Nordenstams enda
intervju när hon nu släpper sin nya skiva "This is".
Ur plånboken fiskar hon upp körkortet. Nöjt. Hon har just
fått tillbaka det för andra gången efter att ha framfört
sin turbo-Saab respektive Cherokee-jeep på ett sätt som varken
den danska eller svenska ordningsmakten mäktat smälta.
- Jag har svårt att acceptera auktoriteter om jag tyckder att de saknar
mening. Jag upplever mig som llite utanför samhället och det blir
väldigt tydligt vid bilkörning, konstaterar hon och tillägger
att hennes vänner är glada för att bilskolläraren inte
tillät henna att ta körkort för motorcykel (hon nådde
inte ner till bromsen).
Hennes kärlek till höga hastigheter verkar ha oroande likheter
med dragningen till friluftsdramer. Hon har just återhämtat sig
från en vådlig Kebnekaiseklättring somslutade med helikopterräddning
och sjukhusvård.
Det är andra gången Moder Jord på allvar satt henne på
plats.
- Jag var uppe i Norrland på hösten för tvåår
sedan och fotograferade - det blev ett tjugotal jättebra bilder som
Dazed & Confused beställt (brittiskt bildinriktat livsstilsmagasin,
red anm) - och kom då till Örnsköldsvik. Där gick jag
in till turistbyrån och såg en broschyr om norra Europas största
grottsystem av nån viss typ. Och så fort jag såg det så
var det bara klart att jag skulle dit. Jag läste igenom häftet
lite halvhjärtat, och packade det jag trodde jag behövde; två
ficklampor, vatten, socker, frukt och handskar kanske. I broschyren stod
det: "Gå aldrig ner i en grotta ensam", men jag tänkte
bara "ja, ja, ja" och körde dit. En eldsjäl hade kartlagt
de här grottorna, fast det var mer personligt, inte så informativt
skrivet.
- Och det var ingen där, för det var lågsäsong, men
vid ingången fanns det en massa hjälmar - som jag struntade i,
"det är bara för barnfamiljer". Jag klättrade rakt
ner i schaktet och när jag nådde botten blev det direkt väldigt
trångt (måttar en dryg meter i diameter) och kolsvart. Jag höll
på och kravlade och kravlade till jag kom till en passage som inte
ens jag kunde ta mig igenom. Då lutade jag mig bakåt - och blev
rädd. Panikslagen. Jag kröp tillbaka, men hamnade på en
plats där grottgången delade sig i två. Först prövade
jag den ena, men den kände jag inte igen och när jag provade den
andra var det samma sak. Och kartan och skyltarna som fanns var från
1960-talet och gjorde mig bara ännu mer förvirrad. "Prinsessans
gång", "Mörka Konungens dal" och "Hjältegrottan".
- Det var som nåt ur "Sagan om ringen". Efter det minns
jag ingenting. Jag fick en blackout. Jag har inga minnen från resten
- till jag plötsligt var ute. Och då ställde jag mig bara
där vid grottöppningen och skrek och skrek och skrek.
På vad då?
- På livet, på mig själv och gubbjäveln som ritat
kartan. Ingen skulle ju ha hittat mig därnere förrän till
våren.
Vintern år 2034 när en avgångselev på Musikaliska
Akademien sätter sig vid en av institutionens plasmaskärmar för
att skriva sin examensuppsats om "Efterkrogstidens mest inflytelserika
svenska populärartister", kommer knappt ett dussin namn att få
plats i innehållsförteckningen: Lars Gullin, Monica Zetterlund,
Thåströms Ebba Grön, Pugh och Abba förstås. Jan
Johansson, Stry Terrarie och Freddie Wadling likaså. Och Stina Nordenstam.
Denna forna student på musikerlinjen vid just Musikaliske Akademien
har trots sina gåvor förblivit en angelägenhet för
en begränsad, men mycket hängiven, skara lyssnare runt om i världen.
Flest beundrare har hon i Skandinavien, USA, Japan, England och Frankrike.
Hon verkar inte längta efter fler.
Hon har Grammisnominerats och valts till "Sveriges bästa kvinna"
av tidningen Darling för att hon är "den vackraste, mest
intensiva artisten i Sverige idag". I Sunday imes kallades "Dynamite"
en av 90-talets bästa plattor.
Hon har tio år som professionell Artist bakom sigf, fyra globalt spridda
plattor och har jobbat med samtida affischnamn som regissören Baz Luhrmann
(via sin låt i filmen "Romeo & Julia" med Leonardo Di
Caprio), Yello, Vangelis, Bill Laswell - och på den kommande skivan
- sångaren Brett Anderson i Suede. Just nu är hon i förhandlingar
om medverkan i två Dogmafilmer samt ett projekt med William Orbit.
Ändå försäkrar hon att hon säger nej till det
mesta, i synnerhet "de förutsägbara förslagen som Chemical
Brothers". De som inte innehåller något osäkert element.
- Det är det första kriteriet för att jag ska vara intresserad.
Jag blir så väldigt lätt uttråkad av saker, jag får
panik av upprepning. Det är likt klaustrofobi. Jag vill inte bara göra
det jag redan kan, jag vill inte bara utöva mitt uttryck.
Få, om någon, svensk artist har gjort så mycket för
att undvika strålkastarna. Det är snart ett decennium sedan Stina
Nordenstam senast gav en konsert. Inga kamerabevakada pratsoffor, ingen
Luuk, ingen radio eller några Hulsfredsbesök. Det här är
andra intervjun hon gör med DN, den andra svenska på åtta
år.
Det finns de som avfärdar den stora skyggheten som ett strategiskt
marknadsföringsgrepp. Hon har en annan förklaring.
- Jag har många orsaker till att avstå från offentligheten,
till exempel föreställer jag mig att den skulle omöjliggöra
de saker som är viktiga i mitt liv. För mig krävs en viss
balans - för mycket socialt liv och för mycket utagerande tror
jag skulle störa den. Men att jag inte gör konserter beror väl
helt enkelt på att det inte känns tillräckligt kul. Det
är inget scenario som lockar mig tillräckligt.
Genom att dessutom konsekvent använda peruker och förklädnader
på alla porträttbilder och skivomslag blir dessutom den 32-åriga
vardagspersonen Stina Nordenstam från Fisksätra, hon med den
röda cykelväskan, vandrarkängorna, den vilda garderoben och
de många dosorna Generalsnus, fortfarande en väl bevarad hemlighet.
Hon vårdar sin anonymitet och glädjer sig åt att hon bara
blir igenkänd några gånger om året.
- Att möta människor är det häftigaste som finns, men
reaktioner på min musik är en dålig förutsättning
för ett möte. Det finns en dramaturgi i mötet, ett utbyte
som är själva poängen. Jag kräver äkta vara på
något sätt, ett sanningskrfav och något slags intensitet,
annars kan det vara. Man ska ju inte bara köra sitt eget race, hålla
en ensamshow, och sedan sitta och få applåder. Jag skulle vilja
att de reaktioner jag som artist fick av människor jag inte känner,
var en respekt grundad på professionalism. I princip tycker jag att
det andra är obehagligt. Men jag går aldrig ut på krogar
och träffar de där tjugo-nånting som kan säga vad de
nu bill säga om musik - och ingen vet ju hur jag ser ut. Det är
en nödvändighet för mig.
Behovet av en rymligfrizon bottnar inte bara i en rädsla för att
tappa balansen. För Stina Nordenstam är dessutom en kollision
mellan hennes verklighet och mediernas svart-vita version ett latent hot.
- Jag har fått kämpa för verkligheten eftersom jag har lidit
av panikångest. Den kampen är väldigt central för mig
och har alltifd varit. Min verklighetsuppfattning är väldigt rörlig
och det har också gjort att jag har känt, vilket jag tycker alla
borde känna, att medierna bara presenterar en verklighet, en kvalitet.
Det medierna visar upp är i många fall en bekräftelse på
en redan accepterad uppfattning. Och så läser en mängd människor
samma sak om och om igen - det blir ett kollektivt mantra där alla
har kommit överens om att "det här är verkligheten".
Och står det då om mig i tidningen så får min verklighetsuppfattning
plötsligt världens smäll.
Tystnad.
- Obehaget i att bli beskriven är väl egentligen anledningen till
att jag inte velat ge intervjuer.
...och därmed ansluter du dig till artister som Aretha Franklin, Kraftwerk,
Lundell, Van Morrison, Glenn Gould och andra som har väldigt offentliga
jobb och en väldig ovilja inför konsekvenserna av detta.
- Joo, men jag ser mig själv som en extremt fristående person.
Jag är inte del av någonting. Lika lite av en familj, en grupp,
ett sammanhang, samhälle som av en musikscen. Och det upplever jag
starkare än att jag inte trivs i min offentliga roll. Det första
är primärt och resten följden av det. Mitt liv förutsätter
att de människor jag träffar, träffar jag förutsättningslöst.
Dessutom är många journalister dumma ihividet, ointelligenta.
Knappast i högre grad än den genomsnittlige svensken?
- Jo. Snittbefolkningen talar om, och rör sig i en sfär som de
är intelligenta i. De pratar om sådant de gillar och familjen
och så och det är de experter på. Men om jag ska tala om
min musik med journalister... jag har varit med om så många
situationer där journalisten är inkapabel att göra det.
Om en dryg vecka ligger hennes nya album "This is" på diskarna.
Den är ett stort och lyckligt steg in i ljuset. Bort från sårigfheten
och det trasiga ljudlandskap som så starkt präglade "Dynamite"
(1996) och enastående "People are strange" (1998). Mot ett
bitvis popsött vemod av hoppfullare slag.
Hon beskriver hur hon förr fasade för att nattradioproducenterna
skulle gilla hennes skivor, hon var rädd för att bli bakgrundsmusik.
Nu känner hon att om den P3-vänliga låten "Sharon &
Hope" blir vida spridd i etern, så är det okej för
att den så klart uttrycker det hon vill att den ska uttrycka, "den
kan inte utnyttjas eller missförstås".
Tvingar man henne att beskriva denna sin femte digitala avkomma säger
hon först bara "mer lättillgänglig".
- Två saker har varit avgörande för hur skivan låter:
min personliga utveckling, jag är mycket gladare och mer levande i
dag. Och arbetet med producenten Mitchell Froom (som tidigare jobbar med
Elvis Costello, Suzanne Vega, Bonnie Raitt, Richard Thompson och Los Lobos,
red anm). Det är första gången jag egentligen samarbetar
med någon.
- Komplexiteten i musiken är nödvändig i olika hög grad
beroende på var i livet man befinner sig. Jag ser det som att jag
alltid sökt största möjliga tydlighet. Befinner man sig,
som jag gjorde tidigare, i en tillvaro som är helt fragmentarisk och
mörk, så går det inte att få till det mycket tydligare
än jag fick då. Det handlar inte omett sökande efter hits.
- (Lång tystnad). Det är inga nya ämnen på nya plattan,
jag tycker att det är allmänt giltiga saker jag sjunger om, men
med nya kärlekshistorier och ökad tillgång till min historia
så blir det hela tiden något nytt. Jag kanske skulle beskriva
den som "sentimental" också. Det är nog något
jag varit på väg mot, en sorts intensifiering av känslorna.
Att ta varje känsla så långt att den till slut blir på
gfränsen till parodi på sig själv. Det är annat än
mörkret som har fått komma till tals nu och eftersom det är
något nytt för mig så kanske jag har tagit i lite extra
genom stora gester, nästan varieté.
Jag hör mycket som låter David Bowie från tiden runt 1980,
"Lodger" och "Scary Monsters". Inte minst i melodiernas
konstruktion och Brett Andersons dova sångstil.
- Mm, det var väl lite tanken. Bowie är väl den idolen jag
haft - i den mån jag har haft någon idol. Bowie och sedan Rickie
Lee Jones under en väldigt avgränsad tid. Jag hade en idé
om vilka röster som skulle passa - Bowie och Brett Anderson - och Brett
sade ja direkt. Det gick väldigt bra, det hör man också,
jag tycker att hans sånginsats är en av de bästa han gjort.
Albumet spelades in september-november förra året i Los Angeles.
Hon skrev de elva låtarna utan instrument, först i huvudet, sedan
provade hon med "mummelsång" och de fästes på
notpapper.
- Jag kan skriva på beställning av mig själv. Till flera
av de samarbeten med andra artister som jag har haft, har jag skrivit låten
på hotellet kvällen innan inspelningen. Det handlar om närvaro
- det är det enda i musiken som är intressant för mig. Man
har kanske inte den närvaron varje dag året om och då går
man runt och gör lite annat, lever. Men så sätter man sig
och då kommer det väldigt koncentrerat.
För ögonblicket arbetar hon med en hel svit sång- och stråkmusik
till en SVT-dokumentär om en hemlös man i Paris. Låtskrivandet
är en lycklig process. Hon skriver ett slags pågpende soundtrack
till sitt liv, och det lämnar henne uppfylld snarare än dränerad.
- Jag tror inte att jag kommer att stöta på någon musik
som kommer att påverka min musik så mycket, som den påverkas
av mitt liv och hur jag mår. För mig handlar det om något
slags, hur konstigt det än låter, upptäckande av mitt inre
- och det är ju väldigt tillfredsställande (leende). Och
det som är jobbigt är minst lika tillfredsställande att upptäcka,
för det faktum att man klargör saker för sig själv och
frammanar inre bilder är i sig värdefullt oavsett om bilderna
är mörka eller ljusa. Det är lustfyllt för att svärtan
får plats och får relevans. Mina mörkaste erfarenheter
får en mening.
Hon skriver texterna snabbt. I hennes funkistvåa ligger en påbörjad
roman somhon tänker avsluta när hon blir äldre. Uppslag och
stickord hittar hon i dikter, på reklamtavlor och i pappren med fraser
som hon sparar på. Skrivandet är hennes styrka, de musikaliska
kvaliteterna är mer abstrakta.
- Ett språk är bara relevant om man har en lyssnare eller läsare
och så var det inte för mig. Jag har alltid fått kämpa
för mitt språk och alltid varit skeptisk emot språket.
Jag har lagt ner oerhörd energi på att formulera mig och det
har jag gjort sedan jag var liten. Men jag har inget behov av att alltid
skriva, jag gör det bara inför skivorna.
Stina Nordenstam skapar starka reaktioner. Hon verkar i en tradition med
rottrådar i både äldre tiders svenska folksångerskor
- de som valde elvaåringen som röstideal - Billie Holiday och
Rickie Lee Jones. Många provoceras av hennes röst och avfärdar
den eteriska flicksopranen som konstlad. Andra fascineras av intensiteten
och dess förmåga att leda starkström i nötta fraser.
Inflytandet som den haft är odiskutabelt och kan studeras i närmare
sångpålägg av Nina Persson, Lisa Ekdahl och Regina Lund.
- Det är inte smickrande, de borde hitta på något eget
i stället. Jag tycker att mitt förhållande till Rickie Lee
Jonas var lika pinsamt.
En gång i tiden avundades hon de väldiga vokala omfången
som några av hennes kolleger besitter, som Björk. I dag ser hon
sin röstutveckling som en knivskarp spegelbild av den privata.
- Jag tycker bättre om min röst nu - och det kan ha att göra
med att jag mår bättre och att den till slut är jag. Och
det finns ingen motivation för mig att börja skrika. Det är
inte jag. Det är väldigt mycket skrik i mig och runt mig och om
mig, och jag upplever att det är det när jag sjunger också,
men skriken är bakvända. Och när jag sjunger upplever jag
det som om hela spektrumet ändå finns med. Tidigare tog det längre
tid för mig att komma till en sorts närvaro i rösten, det
är den jag vill ha, inte snygga grejer.
Närvaron i din röst är självständigt sensuell i
dag, inte provocerande utmanande som i början av din karriär.
- Jo, jag har tillgång till en ny sensualitet i dag och att det går
igen i min röst är ganska självklart. Att jag förut
var utmanande... jag har upplevelser bakom mig av att vara ett offer för
andra människors sexualitet, faktiska upplevelser när jag var
barn.
Och det pågick under lång tid?
- Ja, och en av följderna - paradoxalt nog - var kanske att det fanns
ett spelande med det i min musik i början. Något som egentligen
var någon sorts överlevnadsinstinkt, men som tog sig uttryck
i sexualiserande.
Det blir tyst vid bordet. Hon spänner ögonen i mig och säger
häpet:
- Jag har inte sett det sambandet förut.
Stina Nordenstam tycks ha ett marginellt intresse för andras musik.
Hon har inte heller några instrument hemma, ingen hemstudio, hennes
tv saknar antenn och går bara att se videofilm på, telefonen
saknar ringsingnal och hon köper "nästan aldrig" skivor
(den senaste hon gillade var Radioheads fyra år gamla "OK Computer"
- och Atomic Kittens respektive Sades senaste hitlåtar som spelas
på sportbaren där hon kollar italiensk fotboll). I stället
fotograferar hon och läser. Matsalsbordet är så fulltravat
med böcker att ätandet numera sker i köket. De gånger
hon över huvud taget säger sig ägna musiken någon tid
är när en ny skiva ska spelas in.
- Jag upplever det ändå som om jag är ständigt upptagen
med ungefär samma sak, någon slags jakt på saker som kan
svara mot mitt inre. För mig är den stora skillnaden om jag arbetar
med människor eller ej.
- Att jag inte lyssnar på musik... det låter kanske som en kliché,
men det här jag gör nu med dig - att möta en människa
- är mycket intressantare. Det är sällan musik kommer upp
i en kvalitet när det gäller närvaro och innehåll som
överträffar de möten jag har. Jag tycker bara det känns...
"B" att lyssna på musik. Det är trist. Och jag tror
inte att det skadar att inte göra det. Varför skulle man behöva
ha ständig kommunikation med nutida popmusik om man inte tycker om
den? Och jag har ingenting gemensamt med dem som håller på med
musik för gemenskapen, mötet med publiken eller för bekräftelsens
skull. Fast egentligen är jag inte helt främmande för att
någon gång göra konserter, för jag kan inte acceptera
att jag bara livet igenom kategoriskt ska säga nej till någonting.
Men det finns definitivt inga planer på det nu.
Vad är det du vill uttrycka?
- Mycket är utsatthet. Och sedan nån form av överlevnadsinstinkt,
mot alla odds. Det handlar ofta om att försöka beskriva ett livstecken
från en nattsvart tillvaro, så har det i alla fall varit. I
en recension i DN skrev en kritiker att jag "krälade i utsatthet".
Anledningen till att det var så kränkande var att det var relevant:
Jag tycker nog själv att jag excellerade i utsatthet - och kanske fortfarande
gör det. Att demonstrera min utsatthet har alltid varit min grej, både
i livet och musiken. Och just därför sårade det mig så
oerhört mycket. Det var i ett skede när jag inte var så
medveten om de sakerna och inte så nöjd med mig själv eller
det jag gjorde. Dessutom upplevde jag att den som skrev blev personlig,
styrd av sin egen historia - det gjorde det hela ytterst geggigt.
Timmar har passerat. Prillorna i askfatet på matbordet har bildat
en konstfull kulle i tobaksbrunt. Det är dags för ett slutackord.
- Även om jag håller på med många andra saker så
är det musiken som är viktigast, viktigare än mina förälskelseekapader
(skratt). Men jag vill att de som tycker om mig, tycker om mig helt, oavsett
min musik. På nåt sätt är det som om jag ffortfarande
gör det här för mig själv. Det beror nog mycket på
att jag var totalt ensam när jag växte upp. Det jag gö.r
sker inom en skapandeprocess och har i den stunden ingen mottagare. Jag
gör mitt allra yttersta, vänder ut och in på mig, men det
är för skapandets skull. Inte för en potentiell lyssnare.
Hon säger att hon är på väg in i en spännande
fas av sitt liv. Sedan ler hon igen. - Egentligen känns det som att
hela livet hittills och på alla plan varit en förberedelse, en
träning, för det som kommer nu.
Georg Cederskog
|