 Stina Nordenstam frälser
världen
By Niklas Wahllöf
Published: DN October 6th 2004
Hela Stina Nordenstams karriär har präglats av oviljan att kommunicera
på annat sätt än via skivor. Nu vill hon bättra på
sin självbild.
Stina Nordenstam spelar aldrig live. Hon ger ytterst få intervjuer.
Men det finns ändå över 500 artiklar om henne i de elektroniska
pressarkiven.
Stina Nordenstams musik - som ligger mitt emellan och samtidigt långt
ifrån allt det vi kallar jazz, pop, rock, eller vad du vill - har
på ett sällsynt sätt berört en avsevärd mängd
människor på djupet.
Om en vecka släpps hennes nya skiva, "The world is saved",
och den här gången har Stina Nordenstam bestämt sig för
att bryta med sin egen inte-träffa-pressen-policy.
- Det ger en negativ självbild att jämt säga nej, säger
Stina Nordenstam och ser ut som om hon halvt om halvt ångrade sitt
val.
Hon äter frukt, dricker mineralvatten och snusar. Ögonen är
stora och registrerande. Den tatuerade stjärnan på vänster
axel skulle antagligen försvinna i en dörrvakts hudveck, men på
Stina Nordenstam ter den sig enorm. Ja, hon är kort och späd.
Och, ja, hon sjunger fortfarande som om hon viskade orden i ens öra.
Men ordet "bräcklighet", som så ofta används för
att beskriva henne känns totalt missvisande. Stina Nordenstam är
ingen vän älva, hon visar i stället en medvetenhet som få
av sina kolleger. Har Los Angeles verkat vara ett bra alternativ för
en inspelning så har Stina åkt dit, med musiker, producenter
och allt. Verkar New York vara det bästa stället för fotografering
har fotografier på Stina Nordenstam tagits där och ingen annanstans.
Om hon velat ha med Suedes Brett Anderson på en skiva så har
han ställt upp. Stina Nordenstam tycks göra, och få, som
hon vill.
- Men jag har ingen idé när jag börjar göra musiken,
säger hon. Jag kan se att något går tvärs genom skivorna
i efterhand och det finns en genomgående känsla även för
"The world is saved". Men jag har inte hunnit frigöra mig
tillräckligt från den för att kunna säga vad det är.
Kanske är det vintern. För att det alltid känts som om Stina
Nordenstam gjort musik för den mörka årstiden. För
att omslagsbilden på "The world is saved" är tagen
en vinterkväll, med gnistrande snö omkring henne. Och för
att hon släpper ifrån sig textrader som "On cold days/It
is easy to behave/And easy to believe in it/On cold days/It is easy to see
clear/And easy to believe in it". Hon håller inte helt med, men
protesterar inte.
- Startpunkten till mina låtar är oftast en frågeställning.
Som om jag bara minns något vagt. Det kan vara en textfras som blir
en melodi.
Stina Nordenstams förra skiva, "This is Stina Nordenstam"
från 2001, innehöll mer klara rytmer och lättfattliga melodier
och sades i recensioner vara ett stort steg mot det breda publikfriandet.
Själv tror hon att det beror på att hon då jobbade med
producenter (Mitchell Froom och Tchad Blake, reds. anm.) som i varje detalj
krävde att hon skulle förtydliga sig. Den här gången
har Stina producerat sig själv, med ett resultat som innebär tillbaka
till minimalismen.
- Det undermedvetna styr mig väldigt mycket, märker jag. Jag skulle
göra en backup på en digital bandspelare nyligen och märkte
då att jag hade spelat in massor av material där, som jag inte
hade en aning om.
Stina Nordenstam tycker att skivorna (sex stycken inklusive kommande "The
world is saved") är precisa skildringar över hennes liv som
det tedde sig just där och då. Hon har varit inblandad i såväl
teater- som filmproduktioner. Men hon stressar inte fram något.
- Nej, jag kan inte göra film ännu. Jag jobbar väldigt närsynt
på något sätt och är alldeles för fokuserad på
det lilla, alldeles för distanslös. Mitt intellekt kommer allt
för långt efter.
Hon pratar som hon sjunger. Eftertänksamt, tyst.
- I intervjuer nämner många reportrar att jag tystnar mitt i
meningar. Men det är för att jag samtidigt testar det jag säger
och kanske hittar ett bättre sätt att uttrycka någonting
på.
Hon kunde inte beskriva sin musik bättre.
Niklas Wahllöf
|