<



Den sjungande anarkisten

By Martin Halldin
Published: ETC 1/04 (ETC.se 040706)

- Stina Nordenstam om politik, utanförskap och att vara mer alien än kvinna.

Sedan Stina Nordenstam släppte sin första skiva ”Memories of a color” för 13 år sedan har hon följts av en stundtals fanatisk skara fans, som hängivet följt vartenda steg i hennes karriär. När Dramatens experimentella scen Elverket i höstas framförde Peder Bjurmans text ”Isens Fasor”, som Stina hade talat in och satt musik till, blev rusningen dit nästan kaotisk. Det ryktades nämligen att Stina Nordenstam själv skulle sitta i publiken och lyssna till verket, som spelades upp på en rullbandspelare som stod på scenen.
Stina visade sig dock inte, till folks besvikelse, så de fick hålla till godo med rullbandspelaren.

Detta är bara ett exempel på den nästan hysteriska kultstatus som Stina Nordenstam åtnjuter.
Hennes skivor har höjts till skyarna, och hon har samarbetat med världsstjärnor som Suedes Brett Anderson, Yello och Vangelis. Men det är som soloartist hon är mest känd – och uppskattad. Den kommersiella höjdpunkten i hennes karriär kom, något överraskande, när hon deltog på soundtracket till Leonardo DiCaprio-spektaklet ”Romeo + Juliet”. Annars är det mycket sparsamt med medial uppståndelse kring Stina Nordenstam. Hon ger sällan intervjuer, och spelas så gott som aldrig på radio. Jag såg det länge som ett hopplöst företag att få intervjua Stina Nordenstam, men av en händelse lyckades jag få kontakt med henne, och vi stämde träff för en intervju, på ett villkor:
”Jag ställer bara upp om vi pratar politik. Att i ett samtal med ETC bortse från det politiska innebär ju ett slags tyst bifall, en överenskommelse om gemensam verklighetssyn, och det känns inte bra”, skrev hon i ett mail.
Och det har hon ju rätt i. Så här kommer den: Stina Nordenstams syn på politiken.

Har du läst ETC?

– Nej, men jag känner till tidningen eftersom jag kommer från ett kommunisthem. Det är därför jag har en aversion mot vänstern på något sätt.

Du har sagt att du har väldigt svårt att förhålla dig till olika grupperingar av människor.

– Ja, det är kanske den grundläggande anledningen till att jag tycker illa om politiska sammanhang.

När det blir generaliserande?

– Jag tycker att det är det per definition. Jag har väldigt svårt att förhålla mig till och se mig som en del av en grupp.

Är det det som är politik för dig?

– Ja, på något sätt. Det är som att det är nåt grundläggande när folk engagerar sig politiskt, så finns det en vilja att gå ihop. En gemensam överenskommelse om sakernas tillstånd. Det strider mot min natur på nåt sätt. Jag känner mig ständigt i opposition, i alla sammanhang, på ett ganska irriterande sätt.

Blir du irriterad på dig själv då?

– Ja. Det är ett jätteirriterande drag. Att alltid vara lite obekväm, ifrågasättande.

Hur gör du då med det du tycker och tänker om hur samhället ser ut? Kanaliserar du in det i dina konstnärliga uttryck?

– I den mån jag har det i min konst så är det det personligt rapporterande. Någon annan ambition med konsten har jag aldrig haft. För att kommentera och representera samhället måste man känna sig som en del av samhället. Och det gör inte jag. Jag tror att det krävs någon slags förankring för att kunna göra det. Eftersom jag har haft en otrygg uppväxt så har jag aldrig känt tillräcklig trygghet för att känna den förankringen. Jag har alltid känt mig vid sidan av. Och då blir det ett formulerande av kritik istället.

Blir det en slags anti-politik då?

– Ja, eller så blir det som en tidigt avstannad process, som kräver något nytt för att fortsätta. Men på ett plan är jag ju del av samhället. Jag tar in saker som konsument, och har spontana åsikter om saker och ting. Men det tar emot så fort jag känner att jag måste formulera mig.

Hur menar du när du säger att du inte är en del av samhället?

– Det är en känsla, ingen analys. Jag känner mig inte som en del av en familj, grupp, eller skola, utan alltid vid sidan av.

Men blir det inte lite paradoxalt eftersom det är så många politiska människor som lyssnar på din musik. Hur känner du inför det? Du har ju en status som artist i vänsterleden.

– Men det tycker jag är rätt självklart, om man bortser från den musikaliska biten så… Eftersom jag inte går de vanliga kommersiella vägarna.

Så det är det som gör att ”alternativa” människor hittar dig?

– Det kan vara dubbelt. Både hur det presenteras, en slags syn på mig som utövare, och vad musiken är, för den är också personlig snarare än genrebetonad och kommersiell.

Bryr du dig om vad dina uttolkare tycker och tänker?

– Det finns en aspekt som är krånglig att gå in på, men som har med konstruktionen av mitt psyke att göra. Jag har lite skruvad och ganska skör verklighetsuppfattning. Jag är väldigt närsynt i bemärkelsen att jag upplever saker väldigt intensivt just där jag är. Jag kan inte tänka flera led bort, eller i större sammanhang. Det kan jag bara inte. Så det där med hur folk tar emot… Det är för många led bort från här och nu.

Även fast de är djupt personliga, så tycker jag att många låtar ofta talar till sin samtid, till exempel ”This Time, John” som handlar om mordet på John Rhon. Kan det vara så att eftersom du har en känsla av att stå utanför samhället, så ser du det på ett helt annat sätt än andra?

– Det tror jag absolut. Jag tror att det ofta innebär en begränsning att formulera sig och inta en position och vara del av en grupp. Och samtidigt som det är plågsamt att alltid vara lite obekväm, så garanterar det ju nån sorts… Ja det är ju inte objektivt, det är en typ av subjektivitet som styr. Det personligt berättande.

Men var tycker du att du står politiskt egentligen?

– Det här med definitioner… Jag känner mig delvis som anarkist, och jag har inte någon moral. Och när jag haft bil har jag blivit av med körkortet flera gånger. Nu har jag slutat köra bil, för det gick inte. Jag är jättebra på att köra, men det blev besvärligt. Jag var tvungen att tänka i två parallella tankeprocesser där det ena var ”men jag hinner”. Ett musikaliskt sätt. Och det andra var på nåt sätt ”vad är det man ska göra? Ja just det!”. Förutom att jag åkte fast ett par gånger så blev det väldigt tröttsamt efter att tag. Det blev en inre konflikt i varje korsning. Så till sist kom jag till en punkt där jag kände att jag skulle sälja bilen. Dessutom är jag ganska riskbenägen. Jag cyklar som en… Ju mer jag lär mig, ju bättre jag cyklar…

Desto fler risker tar du.

– Jag tycker det är jättekul.

Men du lyckades ta körkort.

– Ja jag lyckades acceptera normerna i det avseendet. Tillfälligt kan jag nog göra det. I en koncentrerad period så kan man ju upprepa vad som helst som någon säger till en. Så sover man en natt och sen så är det borta.

Finns det någonting du kan identifiera dig med?

– Ja, jag kan känna att jag identifierar mig väldigt starkt med vissa grupper. En gång gick jag på Fridhemsplan och det var någ-ra alkisar som hängde där, ganska många, en fem-sex stycken, och några var unga. Och jag blev helt matt. Men min pojkvän reagerade knappt. Den mänskliga misären och det självdestruktiva går bara rakt in mig. Så har det varit sedan jag var liten. När jag var med min moster innan jag började skolan så jobbade hon som socialarbetare och jag var med en gång när hon träffade en man som var alkoholist. Och då började jag gråta för att jag tyckte att det var så jobbigt, och då började han gråta för att jag grät. Och så satt min moster där och visste inte vad hon skulle göra.
– Sen när jag var kanske nio år gammal så läste jag ”Christiane F”, och kände igen mig i boken så oerhört starkt. Det kändes som att jag förstod hela logiken, och den oerhörda mänskliga misären. Och då blev jag livrädd för narkomaner på något sätt. Så jag hade paranoida idéer om narkomaner. Sen när jag blev lite äldre så läste jag en massa böcker om droger. Jag har alltid varit otroligt fascinerad av det. Det har också att göra med det här med verklighets…

Eskapism?

– Ja, men det ordet passar bättre om vi pratar om film. För det är ett för ytligt ord för den här typen av missbruk.

Det är ju ett sätt att förändra sin verklighetsbild.

– Det finns ju folk som hållit på med droger som inte gör det nu, men som har väldigt mycket erfarenheter av det. När jag blev psykotisk jobbade jag med en som experimenterat med droger, och det var väldigt praktiskt för han kunde känna igen allting. Saker som han hade upplevt i kemiskt försatta tillstånd.

Känner du att gränsen är väldigt fin mellan…

– Det har den alltid varit. När det där hände, när jag skrevs in första gången på ett ställe för människor med förstagångspsykoser, fast jag fick aldrig en psykos utan kom liksom närmare gränsen. Då fick jag en förklaring som är oerhört viktig av en läkare, som jag fortfarande har kontakt med. På grund av att jag har levt med det så länge så har jag en sån beredskap. Medan många som var där hade drog- eller alkoholframkallade psykoser – eller en plötslig förändring i livet som gör att man är helt oförberedd och bara går över gränsen. Men jag var förberedd.

Du har nämnt att media har monopol på att förklara verkligheten. Är det skälet till att du är sparsam med att ge intervjuer?

– Ja, men jag kan uppfatta media som extremt overkligt. Och jag är väldigt känslig just för saker som verklighetsbeskrivning, samtidigt som jag tycker att det är det intressantaste som finns, för det är väldigt modernt på nåt sätt. För 100 år sedan så fanns inte den påverkan på människors verklighetsuppfattning. Jag kan till exempel tycka att det är jätteskrämmande att alla läser tidningen vid samma tidpunkt. De köper kvällstidningen och läser samma sak och tänker samma sak. Det tycker jag är läskigt.

Tycker du att du håller dig uppdaterad om vad som händer i världen?

– Jag har bättre koll på filmutbudet än på världsläget, haha.

Jag har förstått att du älskar film. Är det en typ av eskapism som tilltalar dig?

– Ja, för det handlar ju också om verklighetsbeskrivning, och det är en dramaturgi som jag känner igen, och som jag också kan uppskatta avsteg ifrån. När jag såg ”Matrix” första gången så satt jag bara och gapade. Det var otroligt musikaliskt gjort, någonting med bild och rytm som påminner om dans.

I en intervju som du gjorde för kanske fem år sedan så sade du att du har en väldig ångest inför det du har skapat.

– Jag är ju väldigt egoistisk i det jag gör. Och när det är färdigt, då blir det en verklighetsförskjutning, då står det folk utifrån och ska titta på det och det är i sammanhang som musikscenen, skivaffärer eller vad det nu är. Då känner jag mig väldigt förvirrad och obekväm. Så när jag hör mig själv på radion, eller ännu värre, i en klädaffär, så kan jag tänka ”Gud, vad det där låter märkligt”. Vilken ljus röst…

Det låter ganska jobbigt?

– Jovars! Men vad gäller min röst och hur den låter så kan jag ju inte påverka det särskilt mycket. Det är som ens personlighet. Man får liksom acceptera… Det skulle vara mycket skönare och praktiskare att vara osårbar och tuff, cool och hård, jag vet inte vad. Och då kan det bli lite plågsamt att känna den där utsattheten i en klädaffär. Då undrar man om man verkligen har gjort det där frivilligt.

Kan du leva på det du gör?

– Ja, det har gått väldigt bra fram tills för några år sedan, för då har jag haft kontrakt med utländska bolag, och då får man förskott som är stora och oberoende av hur mycket det säljer. Men den senaste plattan som jag spelat in, som inte kommit ut, den är gjord på eget bolag som jag delar med min dåvarande manager, en engelsman som finansierade halva. Och då fanns det inga pengar som kom in utan bara en massa kostnader. Så de senaste åren har det varit mycket lån och bankkredit.

Känner du dig privilegierad att du ändå får syssla med ditt konstnärskap på heltid?

– Det är nästan en retorisk fråga det där, och då måste jag ju säga nej.

Men skulle du kunna se dig själv i något annat sammanhang än det du är i nu?

– Möjligen är det så att jag tänkte så tidigare i livet, att det nästan var slumpen som gjorde att jag halkat in på det jag gjort. Men nu känns det som att jag kommit på att jag är i den idealiska och nästan enda möjliga positionen. Och att det har mycket att göra med mitt psyke, att jag har lärt mig mer om mig själv. Det kreativa har utan jämförelse varit det viktigaste. Det har ersatt mänskliga kontakter i hög grad under uppväxten. Och gjort att jag varit hyfsat psykiskt frisk.

Vad tycker du om att piratkopiera musik?

– Jag bryr mig inte så mycket. För det första så kan jag inte uppskatta de ekonomiska konsekvenserna det har för mig. Så jag är inte så intresserad för det blir så abstrakt. Men sen så tycker jag att allt som är anarkistiskt är rätt tilltalande, att det bryter mot idén som någon hade om hur saker ska krängas. Att man gör på ett eget sätt. Man får gärna bryta mot lagen.

Jag läste en recension av din andra skiva, där det stod att du och författarinnan Mare Kandre är de enda som vågar vara osvenska.

– Äsch, det är samma sak överallt. Jag spelade en jättebra låt med bob hund för en amerikansk producent, och han tyckte att det lät precis som allt annat. Det är bara det att det är på svenska. Så det man tycker är så unikt är ju kanske inte det. Jag kan inte tänka mig att jag skulle passa in någon annanstans, att jag skulle vara mer fransk om det var i Frankrike. Jag känner mig nog ganska… alltså inte rotad i Sverige, men den här uppväxten på 70-talet, vänstern, det känns som att det var svenskt.

Och den mådde du inte så bra av?

– Nej. Men det är ju… Familjen… Hur den fungerade. Snarare än Sverige och vänstern. Men när jag tänker tillbaka på det så minns jag det väldigt tydligt. Den här filmen, ”Tillsammans”, den kunde inte jag titta på, bara tre minuter. Det var inte kul. Det var ju ungefär så det var och det var fan inte kul. Det var för likt, fast det skulle vara lättsamt och komiskt. Och det var det inte alls.

Jag tror att de flesta som sett den betraktar den som en rolig film. Men min generation slapp ju uppleva det där. Vi fick ju växa upp på det ”glada” 80-talet istället, och det var ju inte heller så roligt. Jag har mina trauman därifrån.

– Ha ha, ja det var på ett helt annat sätt. Permanentat hår och puffärmar… I alla fall så var min pappa pionjärledare när jag var liten. Det var som Unga Örnar, fast kommunistiskt. Och vi var på läger och satt och sjöng sånger. Han höll verkligen flaggan i topp. Och nu har han blivit folkpartist, tydligen.

Jag känner jättemånga i mina föräldrars generation som har blivit höger på äldre dar…

– Det är helt otroligt. Man vill inte acceptera att det ligger nåt i klichéerna, men…

När jag var kanske fem år gammal var jag på kpml(r)-läger med min mamma...

– Jag var på många sådana grejer när jag var liten. Min pappa är psykolog, så han var med på ”socialistiska psykologer”-möten i Norden varje år. Det var nakenbad och de sov i sovsalar.

Det var väldigt ”frihetligt ” allting.

– Ja, mycket… Jag tyckte det var jättemärkligt allting. Jag fattade inte hur det hängde ihop.

Många ser dig som en feministisk artist, och flera av dina låtar kan tolkas som feministiska, till exempel ”The man with the gun”. Hur känner du inför det?

– En stark identifiering med en grupp, till exempel en politisk grupp, beror ofta på otrygghet. Men det är lite märkligt, för min otrygghet ger motsatt effekt. I ena fallet söker man sig till en grupp där man delar värderingar, och har, om man överdriver, ett desperat behov av likar. Medan min otrygghet gör att jag inte kan.
– På Tempofestivalen (En dokumentärfilmfestival i Stockholm) var jag på ett seminarium som hette ”Att berätta om det mest förbjudna – i vems intresse?”. Det utgick ifrån två filmer, en svensk som heter ”Nina, älskling” och den amerikanska ”Capturing the Friedmans”. ”Nina…” var inte så bra, och den visades inte av SVT, som beställde den, för att den var så ensidig och de var rädda att bli stämda. ”Capturing…” var däremot jättebra och fängslande på många plan, om en verkligt dysfunktionell familj. Under seminariet skrattade jag någon gång åt vad en person sa. Då vände sig Suzanne Osten om och tittade på mig som en medsyster, och log. Och då kände jag, jaha, det är så det känns, det här med feminismen och samhörigheten ”oss systrar emellan”. Suzanne Osten vänder sig om och ler mot en varenda dag.

Men det kändes bra?

– Nej. Det kändes varken bra eller dåligt. Det kändes mest märkligt. Det händer ju oerhört sällan. Även om det finns mycket i feminismen som är likt mitt förhållningssätt så är det två olika saker. När jag växte upp så var jag mycket med min mamma och min syster. Det gjorde på nåt sätt att jag alltid har varit intresserad av män och manliga saker, och tyckt att saker som de gör är kul och häftiga. Och sen har jag inte reflekterat över det när jag fått frågor om hur det känns att vara kvinna i en mansdominerad värld. Jag har inte kunnat svara på det för jag känner mig inte som en kvinna i en mansdominerad värld, jag känner mig som en allmän alien. Så det är Alien som är förnamnet och inte Kvinna.
– Det finns ju ett otroligt behov av olika varianter av kvinnlighet. Det finns säkert det med män också, men det är kanske skarpare med kvinnor eftersom det finns bilder som är tydligare än för män. Jag tror att det är lättare för män att falla mellan golvplankorna, vara skumma, kufar, och hålla låg profil. Men jag känner att ju äldre jag blir desto mer sammanfaller det som är jag delvis med vad som betecknas som kvinnligt. Ibland kan jag känna mig som en karikatyr av kvinnan, som är opålitlig, labil och ett väsen av känslor. Som får en vision, svimmar eller har ont i huvudet. Jag är som en karikatyr av 1800-talskvinnan! Jag har alltid helst umgåtts med män, men jag har aldrig känt mig som en av dem, och det är det som är poängen.

Men du hade kanske inte heller känt dig som ”en av dem” om du umgåtts med kvinnor.

– Nej, och då blir det kanske mer plågsamt. Men när jag är med män, då är det ju kul, det är som grädde på moset, att jag är en konstig person som dessutom är tjej. Det blir då en acceptabel och kanske till och med positiv grej.

I vår* kommer en ny skiva av Stina Nordenstam. Hon berättar att hon jobbar på olika sätt med varje skiva, vilket medför att de låter sinsemellan olika. Men rösten är ju densamma, liksom de personliga texterna. Så hennes fans kan se fram emot ytterligare ett album med djupt personliga samtidskommentarer. Den kommer att hamna i facket ”alternative” eller ”independent” hos skivhandlaren, oavsett Stina Nordenstams egen motvilja att kategorisera. För även om hon inte vill identifiera sig med gruppen så har gruppen identifierat henne.

Martin Halldin

* Fotnot: När artikeln skrevs så var det tänkt att skivan skulle släppas under våren. Men det drog ut på tiden, och den kom i september istället.