Med skör som Trademark

av Peter Steen-Christensen
Published: Nollarton, No 7 - 2004

Nej, egentligen ville jag inte träffa henne. Jag ville inte att min Stina Nordenstam skulle delas med någon. Inte ens med henne själv.

Denna intervju gjordes för magasinet Totally Dublin på Irland där den tidigare har publicerats.

Varför kunde det inte vara som tidigare, att ens intervjuförfrågan bara blev nekad varpå man kunde fortsätta umgås med hennes musik istället för att lära känna hennes person? Nej, istället skulle jag intervjua någon som egentligen inte tycker om att bli intervjuad och som när hon väl blir intervjuad alltid måste svara på frågan varför hon så sällan vill bli intervjuad. Dessutom var jag snudd på livrädd att min relation till henne skulle krossas för alltid.

Stina är lite av en hemlighet jag har haft. Det är inte någon musik jag någonsin pratar med någon om. Det är inte någon musik jag någonsin spelar för någon. Hennes ofta vemodiga, sorgsna och vackra musik kan få fram känslor man vill hålla för sig själv. Men nu ska jag tydligen berätta om det för alla som vill lyssna, för folk som antingen aldrig kommer förstå eller för andra som också bara vill ha henne för sig själva.

Du må kalla henne för Musiksveriges Greta Garbo, Birkastans Billie Holliday eller till och med Sparven från Minsk (men då är du kraftigt ute och cyklar), men kalla henne inte för en singer-songwriter. Jag protesterar kraftigt när hon, emellertid i brist på alternativ, placerar sig själv där. Jag har dock inget bättre svar själv. Men jag tror vi kan hoppa över kategoriseringen. Hennes nedtonade popmusik som är ömsom skruvad och ömsom vacker och ibland färgas av blåa jazzinfluenser är väldigt egen. Men jag tycker samtidigt hon låter väldigt svensk, nu menar jag inte Svenssonsvensk utan allt från storslagen natur till liten skärgårdsö-svensk. Hon är stickade tröjor. Hon är regn på fönsterbrädan. För mig i alla fall. Jag tror de flesta av hennes lyssnare har både en egen relation och egna associationer.

När jag träffar henne en höstkall söndagseftermiddag på Kungsholmen i Stockholm känner jag knappt igen henne. Inte för att jag någonsin tagit någon större notis om hur hon ser ut. Hon var iochförsig rätt söt i innerkonvolutet till This Is men jag har bara inte brytt mig. Nu är hon utan peruk, eller med en väldigt kort och verklig sådan, och både till utseende och personlighet är hon ganska lik min bild av henne. Jag funderar ett tag på om jag ska låta henne vara personen som skrivit musiken jag lyssnar på när jag ensam.

Jag bestämmer ok då.

Om någon som inte hade en aning om vem du var fick höra din musik, vilken bild av dig tror du de skulle få?

- Att jag var känslosam… Liten och kort. Inte att jag vore stor och storbystad… jag vet inte. Säg du.
Lite åt det hållet. Kanske inte så kort men liten….

- Och nätt?

Mer skör.

- Det är väl mitt trademark.

Men det är väl en bild som är ganska nära verkligheten?

- Ja, det är nog ingen missuppfattning.Vissa av mina vänner tycker nästan att det känns lite för personligt att lyssna på min musik.

Jag var lite rädd att min bild av dig, eller snarare relation till din musik skulle ändra sig efter att jag träffat dig.

- Kommer den göra det då?

Jag vet inte än.

- Men stämmer din bild?

Den stämmer nog ganska bra. Nu visste jag om det innan men när man hör dig så kanske man inte tror att du håller på med klättring och sånt.

- Man tror jag ska vara mer stillsam. Jag tycker min musik är autonom, självlugnande. Att den har en väldig styrka men samtidigt något väldigt ensamt. Ursprungssituationen på grund av vilken jag var tvungen att skaffa den här självtrösten, var ju en slags hotbild och en massa saker som har hänt allt igenom mitt liv. Som motsats till det där lugnet från musiken kanske jag utsätter mig själv för en massa risker, förstår du vad jag menar? Jag är inte personen som flyttar ut på landet, omger mig med vackra saker och dricker te.

Stina flyttade dock ut i Stockholms skärgård. Där bodde hon ett helt år, mådde skitdåligt, gick lite i skogen, försökte måla, flyttade tillbaka, och, om jag förstått rätt, fortsatte att må skitdåligt. Resultatet blev skivan Dynamite.

Du, jag läste att du egentligen inte gillade din musik, jag blev störtbesviken. Vad menar du med det?

- Haha, jag menar som musikkonsument så köper jag inte singer songwriter-skivor, knappt vokalskivor överhuvudtaget…

Du är ju ingen singer songwriter…

- Vad är det då?

Jag vet inte. Du har den där egna kategorin som alla band och artister tror sig ha men inte har.

- Jag har tänkt att om jag inte vore jag skulle jag inte gilla det. Det är lite för direkt för min egen smak, haha…

Vad lyssnar du på?

- Ofta när jag köper skivor…, när jag hyr dvd, flera gånger i veckan, så tänker jag att jag måste köpa några nya skivor och så går jag till deras nya-skivor-avdelning och lyssnar på allt jag inte känner till men jag hittar sällan något.

Vad är det bästa du köpt senaste tiden?

- Det är nog en som heter Lhasa. Jag tycker sällan saker med sång är bra.
- Hiphop har jag gillat jättemycket men sen blir man så trött, det är så svårt att bortse från att texten är så innehållslös att man blir helt matt.

Kommer jag någonsin få se dig spela live?

- Det tror jag, men det dröjer nog några år. Jag har aldrig sett poängen, jag har inte fattat varför, det har inte verkat spännande. Det är så uppenbart olika saker, processen när jag spelar in är så himla långt från att stå på scen. Men för några år sedan började jag ändå tänka på det för jag kunde inte riktigt acceptera att jag bara sa nej hela tiden. Jag kände att jag skulle prova så jag satte ihop ett band. Jag hade en turné som var bokad men det blev aldrig av. Jag kom fram till att det inte var tillräckligt. På något sätt var engagemanget lite sökt. Jag ville så gärna hitta infallsvinklar så det skulle vara intressant men så kände jag att om jag ska göra det så krävs det någon helt annan lösning. Jag kan nog inte bara ha ett band och stå och spela mina egna låtar. Jag måste göra det till att bli spännande för mig på något sätt. Om jag hade svaret så skulle jag naturligtvis göra det.

Du skulle inte kunna spela helt själv?

- Jag och en gitarr? Det är den absolut dummaste idé jag någonsin har hört. Nej, det måste vara någonting, ett möte eller något som är spännande. Annars kan jag lika gärna ställa mig naken… Du, kan inte du ta av dig kläderna och gå bort till Konsum där, det skulle säkert bli jätteuppskattat…

Bland det märkligaste jag vet med dig är coverskivan där du gör låtar som du INTE gillar, vore det inte naturligare att göra låtar du gillar?

- Varför det? Det skulle inte gå, det måste vara någon slags utmaning. Det får inte vara för nära mig, eller lite för bra. Det är mycket lättare när det på något sätt är på distans, då kan jag närma mig och uppfinna en relation från noll. Det blir mycket mer spännande, det skulle vara så klaustrofobisk och geggigt att hålla på på sin egen gård, ”den där artisten är ju så mysig och käck”.

Det har varit ett intensivt resande för Stina senaste tiden. Hon har åkt runt i Europa och gjort 25 intervjuer i samband med att The World Is Saved släpptes. Något hon aldrig gjort förut, men hon säger att det gick ganska bra.

- Tyskland var värst. Det var första platsen jag åkte till så jag var kanske lite spänd. Och det var problem med språket, de pratar inte engelska så bra. Det blir väldigt trubbigt liksom, de frågar någonting som från början är en förenkling, sen var jag lite osäker på hela situationen… så då blev det väldigt märkliga diskussioner.

Vad tycker du om reaktionerna här hemma?

- I fredags blev jag helt chockskadad. Min skiva recenserades i Aftonbladet och Expressen. Jag gick och köpte tidningarna på morgonen och så läste jag det och det var väl som jag trodde, eller lite bättre. Jag tyckte kanske det var förvånansvärt välvilligt men sen tänkte jag inte mer på det, så gjorde jag massa saker sen märkte jag att rösten inte bar riktigt och var lite darrig. Det var som jag hamnat i något sorts chocktillstånd.

Varför då?

- Jag vet fortfarande inte. Kanske är det svårt… Kanske var det för att de tyckte att det var bra.

Är du nöjd med recensionerna?

- Jag vet inte, det är ju bortom om jag är nöjd eller inte för det är ju så subjektivt vad den här personen tycker, men genomgående hos alla jag läst, och det är jättemånga, är någon välvilja som jag inte har känt förut. Efter de första skivorna så kändes det som om alla var förbannade på mig. De fattade inte, de undrade ”vad fan är det här?”, de tyckte det var upprörande på något sätt, ”bebisröst och bla bla bla”, folk blev så uppretade. Folk trodde inte det var på riktigt, de trodde att det var något sorts trick.

Men känns det fortfarande viktigt vad journalister tycker?

- När det var så där i början så tänkte jag, ok det där kommer ju gå över. De kan ju inte gå och vara uppretade på samma sak om och om igen, efter ett tag kommer de ha vant sig och säga ”det här var ju kvalité bla bla bla”, ”stark karaktär”, ”personlighet”…

Kanske är det färre av den där kategorin som aldrig kommer förstå som recenserar skivor numera. Eller också är det så att folk helt enkelt har slutat irritera sig på bebisrösten och istället kallar det för hennes ”personliga röst”. För min del tycker jag bara att hon gör väldigt vacker musik. Och även om mitt ”förhållande” till Stina Nordenstam höll efter att vi ”pratade ut” så ska det mycket till innan jag delar henne med någon igen.