Stina Nordenstam skriver motvilligt för scenen

by Calle Pauli
Published: DN October 29th 2005

Stina Nordenstam arbetar för första gången med scenmusik till Peder Bjurmans "Tarantula" på Orionteatern. Men egentligen tycker hon inte om teater.

"Tarantula" är en monolog om en skräckfilmsaktris, som fått sin underkropp ersatt av spindelben. Hon gestaltas av Anna Pettersson. Rollen hotar att äta upp henne. Hon jagar sin förlorade identitet.

- Egentligen tycker jag rätt illa om teater.

Det är nästan det första Stina Nordenstam säger när vi talar om detta hennes första mer omfattande arbete för scenen. Det hon har emot teater är att den bygger på överenskommelsen att "det här är inte sant".
Hon tycker mycket mer om film.

- Min ingång till film är verklig-hetsflykten. Filmens första uppgift är att göra flykten så lättillgänglig som möjligt. För mig handlar det om en korsning mellan mainstreamsmak och mina höga krav på att ryckas med, att bli förförd.

Du vänder dig mot teaterns brist på sanning och söker dig till filmens verklighetsflykt. Det låter som en paradox.

- Illusionen skall vara övertygande och det är den som mest när den är nära det dokumentära.

Ordet "dokumentär" kommer tillbaka flera gånger under vårt samtal. Stina Nordenstam berättar att hon sökte till Dramatiska institutet för något decennium sedan, både till utbildningen för dokumentärfilmare och för filmregi. Hon kunde inte ens välja vid sista intervjun, så hon kom inte in.

- Närheten till det dokumentära är viktigt för mig. Verkligheten före-slås oss på olika sätt. I musiken -dokumenterar jag hela tiden de idéer, associationer och infall som kommer till mig.

Men inom begreppet dokumentär ryms inte teaterns speciella förhållande till sanningen. Ändå tycker hon det är helt logiskt att hon arbetar med musik för scenen nu. Hon är lite förvånad över att hon inte gjort det tidigare.

- Med skivorna har jag ett ständigt behov av utveckling - varje ny inspelning är en ny situation och måste ge något nytt. Jag har länge tänkt att det vore spännande att kombinera mitt huvudsakliga yrke, som är att spela in skivor, med att skriva för andra sammanhang.

Stina Nordenstam säger att hon känner sig väldigt väl förberedd för att skriva för scenen.

- Men jag måste förstå varför de vill ha mig och jag måste hålla med om att det är en bra idé att ha mig med. Annars går det ju inte!

I "Tarantula" har Stina Nordenstam velat ge musiken en egen kommenterande roll, som spelar med och spelar mot. En välkommen landvinning för henne är att hon fått komponera en omfattande svit ren instrumentalmusik, något hon inte gjort i denna utsträckning tidigare. Möjligt är att den kommer på skiva.

- Mitt vokala uttryck kan vara en begränsning, det tar uppmärksamhet. Musiken förtjänar också att få höras.

Peder Bjurman ville ha med två sånger i föreställningen som det var meningen att Anna Pettersson skulle sjunga på scen. Men under repetitionerna visade det sig att det inte fungerade med rollen.

- Vem av henne var det som skulle sjunga?

Så formulerar Stina Nordenstam dilemmat.
I stället spelades sångerna in. En av dem sjungs nu av en ung pojke, en av henne själv. Texterna har hon skrivit.
Stina Nordenstam säger att då hon samarbetat med andra så förbereder hon sig med att ställa massor av frågor, så många att hon undrat hur omgivningen stått ut. Så gjorde hon i somras när hon skapade ljudinstallationen "Tänk dig en människa" i ett lusthus i trädgården invid Magasin 3, och så gjorde hon med "Tarantula".

- Sedan har jag dragit mig i väg och kanske inte använt svaren så mycket.

I "Tänk dig en människa" varvade hon brottstycken ur inspelade intervjuer med nykomponerad musik. Temat för den installationen var hur människor överlever trauman och katastrofer. Ett tema nära besläktat med den utsatta spindelkvinnan som söker sin förlorade identitet.

Calle Pauli