Press Release

By ?
Published: v2music.com May 16th 2005

"Stina Nordenstam är artist, född 1969 i Stockholm. Hon är mest känd för sin musik och har sedan 1991 givit ut hittills sex fullängdsalbum. Hon har även varit verksam inom fotografi, film och radio. "Isens fasor" för radioteatern, musiken till dokumentärfilmen "Jean Claude", och radiodokumentären "Och dom förföljer en" är några exempel.

På Magasin3 Projekt visar Stina Nordenstam en nyskapad ljudinstallation om katastrofer, trauman, ufon, kärlek och livet i största allmänhet med föreställningar en gång i timmen. Några människor med speciellt förflutet talar. Men hur mycket av det de säger är egentligen sant? Dokumentärt berättande blandas med fiktion och nyskriven musik. Som besökare bjuds man in att kliva in i verket som befinner sig i lusthuset på platsen.

Det nya verket som presenteras på Magasin 3 Projekt kretsar kring människans unika förmåga att återhämta sig efter traumatiska upplevelser, Här spelar glömska en stor roll, liksom fantiserande, uppdiktning och lögn. Verket undersöker mänskliga förutsättningar. Stina Nordenstam har valt att använda ett mått av fiktion i närmandet och framställningen, kongenialt med människans förutsättningar. Hjärnan och minnet är kreativa, inte bara dokumenterande. Kanske främst i U.S.A. är det vanligt förekommande att människor berättar hur de varit bortförda av utomjordiska varelser i U.F.O.n, utsatta för de mest detaljerade övergrepp, ibland under åratal. Fiktionen i det dokumentära är centralt.

Musiken i verket är tillkommen parallellt med textarbetet. I texten och musiken finns ett gemensamt anslag som med Stina Nordenstams ord speglar ”den lite sorgkantade glädjen över att vara vid liv, och accepterandet av att det inte varar. Som naturen och tiden kring skolavslutningarna i början av sommaren: bedövande vackert, men utblommad och förbi nästan innan man hinner blinka.”

Stina Nordenstams värld karakteriseras av motsättningar och utmaningar: i hennes musik hör man en ljus och till synes skör röst som ofta sjunger om de mörkaste ämnen. Till synes utan motsättningar blandas det skira och vackra med det grova och aviga, utsatthet och våld(samhet) med det innerliga.

Det dokumentära som motsats till det fiktiva är något väldigt centralt i Stina Nordenstams konstnärskap, Hon befinner sig mellan dessa två fält, vilket det nya verket på Magasin 3 Projekt är ett talande exempel för.

Hennes skiva ”People are Strange” är ett exempel på en undersökning av det självbiografiska. Stina Nordenstams ifrågasätter att den ”egna” historien skulle skapa en mer personlig och mer sann konst. I det här fallet har hon totalt omarbetat ett antal välkända melodier tills de blir hennes. Hennes ståndpunkt är att vi, oavsett utgångspunkt, måste arbeta oss igenom lager av igenkännande för att nå fram till det autentiska och personliga. Hon tycks intuitivt arbeta med det kanske svåraste en konstnär kan ta sig an: att utmana smakbegreppet genom att ständigt kräva av betraktaren eller lyssnaren att omvärdera det de redan känner till.

Stina Nordenstam har också fått ett rykte om sig att vara medieskygg. Hon tycks vara kompromisslöst avståndstagande, eller helt enkelt ointresserad av, medial exponering. I en musikbransch som tilltagande värderar medial synlighet över musikalisk innovation har Stina Nordenstam i över ett decenium avböjt intervjuer, TV- framträdanden och att fotograferas Hon sprider i stället egna bilder där hon oftast iklär sig olika peruker och ser olika ut från bild till bild."


Tänk dig en människa

By Stina Nordenstam
Sound installation: Magasin 3 Projekt June 1st 2005
Broadcasted by SR P1 in 'Vita Nätter' May 5th 2006

Narrator (Approx. 3 minutes with music)
(Airplane sound)
Människor verkar behöva en förklaring till allt. Till allt de varit med om. Ju konstigare saker, desto mer anstränger de sig för att hitta en förklaring. En del kan till och med säga helt allvarligt att de varit bortrövade av ufon.

(drums start)
Föreställ dig en plats som är helt säker. En trygg plats. Tänk dig hur det ser ut. Är det inne eller utomhus? Finns det några saker där? Några möbler kanske, eller något annat att sitta på. Tänk dig att du sitter där en lång stund, alldeles för dig själv.

(strings start, piano starts)
Sen ska du tänka på något annat. Tänk tillbaka i tiden. Tillbaka till det som hände som gjorde dig så rädd. Försök komma ihåg precis hur det kändes. Känn hur rädd du är. Känn efter hur det känns i hela kroppen. Märker du nåt särskilt?

(strings again)
Sen ska du tänka på den trygga platsen igen. Tänk att du sitter på den trygga platsen där. Sitter alldeles stilla på platsen.

(Music stops)

Changelings (Approx. 3 minutes, no music)
(Man)
Hela min uppväxt har det kännts som att vartän jag har kommit så har nån djungeltrumma varnat för mig innan. Varnat för barn som har varit bortförda som jag har varit. Att vi liksom alltid har betytt trubbel på ett eller annat sätt. Jag tror att det är en rädsla, och en rädsla för det okända som ligger bakom oss, som gör att man är rädd för oss.

När jag så föddes som oäkting så valde morfar att skicka iväg min mor till en internatskola för flickor, för att hon skulle hållas ovetande om vad som skedde med mig och att jag sen skulle överlämnas till de utomjordiska.

(Woman)
En snabb bild av det här gråsvarta sten... Ett startkt ljud... Och så den där bilden och så... En skräck så stor att det inte är skräck, alltså panik så stark att det har övergått i nåt annat.

Men det är först, då tänkte jag aldrig på det. Det är nu, när jag blev större så har jag tänkt på det, vad som hände egentligen. Vad de gjorde med oss och sådär, vad som... Vad det var om.

Ja, jag har ju haft en... En riktig mamma. Hon är väl död nu. Jag var tre år när jag blev bortförd. Och jag var borta i ett år. Och sen var det nån som hittade mig i nån park och lämnade mig till polisen. Och så fick jag komma till adoptivfamiljen efter det.

Narrator (Approx.1.5 minute, no music)
Om det händer något i människans liv är hon förändrad för alltid. Det behöver ju inte vara något jättehemskt. Efteråt är inget detsamma som innan.

Jag tror det är svårt att förutsäga vad man skulle göra i en katastrof. Ta till exempel Estoniakatastrofen, när båten sjönk. Massor av människor dog. De orkade inte hålla sig kvar i nåt. Hålla fast i en livbåt till exempel. (pause) Om man tänker hur man själv skulle ha reagerat om man var i den situationen, tänker man nog: Jag skulle hållit mig fast. Jag skulle ha klarat mig. Man är helt säker på att man är en av dem som skulle klarat sig. Men när man tänker efter, vad det är som bestämmer att man klarar sig. Om man verkligen tänker efter är det nog inte alls som man tror. Om man verkligen tänker efter kanske man kommer på att man inte alls skulle klara sig.

Changelings (Approx. 1 minute, no music)
(Woman)
Tänk dig att du ser tavlor på en vägg. Det är porträtt, en människa på varje bild. Du undrar om det här är ett museum. Ingen skulle ha så här många bilder i sitt hem. Ingen skulle ha så många vänner och bekanta, eller så stor familj. Men det finns ingen text som förklarar bilderna. Inga namn, inga årtal, inga platser.

(Man)
När man ser mina fyra sista siffror i personnumret så kan man utläsa att det är något konstigt med mig. 2021 kan inte en pojke i Lappland ha. Det är fullständigt omöjligt. De till och med ändrade på födelsedagarna för vissa, för att man inte skulle kunna härleda tillbaks till vad som hade hänt.

Narrator (Approx. 3 minutes with music)
(Music starts, rhythms)
Nästan alla som överlever katastrofer har en sak gemensamt. De har en känsla för sammanhang. Om att vara i ett sammanhang. Om du kom från Mars till exempel och landade på jorden, och ska leva bland människorna, då har du såklart ingen känsla för sammanhang. Du fattar inte hur saker hänger ihop. Varför man gör på det ena sättet, och inte på det andra. Hela tiden går omkring och försöker förstå liksom de enklaste saker, som alla andra människor tycker är helt självklara. Men du tänker på det, på varenda liten detalj runt omkring dig, och tittar på hur de andra gör, försöker se mönster i saker och ting, försöker göra som de andra. Då har du inget sammanhang. Då blir du inte en sån som överlever katastrofer.

(Melody starts)

(Rhythms stop) (Strings start)
Tänk efter riktigt ordentligt. Det enda du vet, vilka som skulle klara sig. Skulle du klara dig om en katastrof hände?

(Music stops)

Changelings (Approx. 6.5 minutes with music)
(Woman)
Tänk dig att du ska ha gäster. Du är upprymd. Du gör det fint hemma och tar fram det finaste porslinet. Du dukar omsorgsfullt, ställer blommor på bordet. Du känner dig förväntansfull. Tänk dig att det är sent samma kväll. Du sitter ensam vd det dukade bordet. Allt står orört, de har inte kommit.
Tänk dig att du senare lyfter huvudet och der ut genom fönstret, ut i natten. Plötsligt tycker du att du ser ett ljus. Det kommer närmare och blir snabbt starkare. I nästa stund uppfyller det hela rummet.

(Man)
Jag har upplevt hur det, vid ett par tillfällen, kommit tillbaks till mig. De har inte visat sig för mig, menjag har känt deras inblandning. En av de upplevelserna är när jag med mina fosterföräldrar befinner mig uppe i fjällen, och jag är ute och skidar själv. Och så ser jag en liten bäck nere i en dal. Och jag är törstig och jag bestämmer mig för att åka ner till den lilla bäcken och dricka. Och jag skidar iväg, och skidar ut, och närmar mig själva bäcken, vilket inte är en bäck, utan egentligen är en strömfåra till den stora Stekenjokk-älven. Jag kommer fram och böjer mig ner för att ta upp vatten med min kosa när allting brister runt omkring mig.

(Rhythms start)
Och jag rasar genom isen ner i vattnet, och snabbt dras jag med strömmen in under isen. Och jag blir inte panikslagen, det är det som är det lustiga, utan jag ligger där och åker med, och känner med mina händer på den skrovliga isen underifrån.

(Organ music)

Och solen lyser igenom isen och det blir sånt här jättevackert färgspektra i isen, och det glimmar och glittrar. Det är jättevackert, verkligen. Och jag blir varm i hela kroppen, och jag blir lugn, och jag kommer ihåg att jag tänker att det är... Är det så här vackert att dö så är det nästan värt det.

(Organ music)
(Strings start)
Efter den där händelsen så var det precis som om de hade varit hos mig, tagit i mig. Som att de hade givit mig ett uppdrag. Att det här hände mig för att jag skulle förberedas för framtiden. Precis som att de hade kommit tillbaks till mig för att påminna mig, och understryka vad mitt uppdrag gick ut på. Att jag var viktig. Att det var viktigt att jag, just, var vid liv. Att jag hade ett uttalat uppdrag.

(Strings stop)
(Organ plays)
(Rhythm stops)

Changelings (Approx. 3.5 minutes, No music)
('Space' sound)
(Woman)
Våra grundantaganden om världen rubbas. De flesta människor bygger sina liv på tre grundantaganden; A) Världen är i grunden en bra plats. B) Världen är meningsfull och möjlig att beräkna. Och C) Jag är själv världefull.

('Space' sound stops)
(Silence)
Jag minns en som var så vacker tyckte jag, fast jag kan inte beskriva ansiktet i detalj, men jag bara tänkte att... Oj, vilken vacker, jag tror det var en hon. Och som sökte kontakt med mig - Det är en sån där bild jag minns. Hon höll sig väldigt i bakgrunden. Men liksom (Det finns en?) våldsam aktivitet... och det är jättejobbigt och det är i vägen för...men så en som stod... Bak all den aktiviteten var det nån som stod och såg på mig.. Som uttryckte... Jag blev lugn av det. Och väldigt ledsen för det var... Hon var så oåtkomlig. Så kom ihåg 'hårt' och 'kallt'. Ingen skräck eller... bara den här våldsamma aktiviteten. Och så vä... främmande omgivningar, men jag kan... jag har inget klart mi... Jo, stål, jag kommer ihåg stål, men annars kommer jag inte ihåg nån... Det var väldigt upplyst, som jag minns det. Usch det var (bara), jag vill inte prata om det. Det var nån konstig lukt, ja...

(Man)
Vid vissa tillfällen när jag bråkade med mina fosterföräldrar, så kom det alltid fram såna ord som att, 'Vi skulle aldrig ha tagit dig med tanke på ditt ursprung, vi skulle aldrig liksom ha tagit in dig i vår familj, med vetskapen som vi har idag. Om ett barn får höra såna ord så skapar det ju fruktansvärda möjligheter att fanstisera. (Muffled space sound)

(Woman)
Jag var liten och så... läste serietidningar, Kalle Anka var det, så (skratt) var jag jätterädd för att bli... plötsligt gå på de där ga, alltså bli sugd in i den serien, liksom hamna i... på de gatorna. Och utan sammanhang och alltså helt ensam i världen.

Narrator (Approx. 1.5 minute, no music)
Hjärnan håller hela tiden på att sortera grejer, så de kommer på rätt plats. En del grejer sorteras bort. De försvinner inte för alltid, men de försvinner just nu. Det är glömska. (Silence)

En del människor verkar glada jämt. En del arga eller sura, så sura hela tiden att man tänker: Därär den där sura tanten igen. Det verkar som många människor bara känner en känsla, fastnar i den och blir en sån person. Men i hela livet finns det kanske tjugo känslor man ska känna, och man kommer gå igenom en i taget tills man har känt alla. Det är nästan som man fått en uppgift när man föddes. Hela livet ska man gå omkring i världen för att hitta känslorna, en efter en. Sen när man har hittat den sista känslan och känner den, då har man slutfört sitt uppdrag. Uppdraget att vara människa, och då kan man dö.

Changelings (Approx. 4 minutes with music)
Man
Sen så skulle jag vilja känna efter och förstå vad du minns, om du över huvud taget minns nånting. Jag kommer inte ihåg mitt omhändertagande, kommer du ihåg när du blev omhändertagen och bortförd? Kommer du ihåg den här platsen som vi sattes på? Jag stod inom en bur. Vart var du placerad? Sen, nog kanske den viktigaste frågan för mig: Vad gör att du andas idag, och vart fick du liksom din styrka ifrån?

Woman
Om jag träffade nån som jag trodde var (Music starts) som jag, nån som hade varit med om detsamma... Jag skulle fråga om han också hade varit borta och kommit tillbaka. Och sen när vi visste att vi bägge (Guitar starts) hade varit med om samma så... Jag tror att vi... jag skulle känna lättnad, en oerhörd lättnad över att inte vara ensam, över att inte vara obegriplig.

(Strings start)

Jag skulle vara så oerhört lättad för jag visste att det fanns en till. Och även om jag aldrig träffade honom nåt merså visste jag iallafall att dom fanns.
(Music stops)

Man
Jag upplever mig ju bräcklig och sårbar, verkligen. Om man är... ju mer öppen man är mot livet och mot intryck och känslorna som flyger runt en, desto mer bräcklig och skör blir man. Men jag tror att människan har en förmåga att i alla lägen återhämta sig. Jag tror att vi har det inbyggt hos oss, att vi är överlevare

Narrator (Approx. 3.5minutes with music)
Föreställ dig en människa som du tycker om. Det behöver inte alls vara nån som du känner så väl. Tänk på hans eller hennes ansikte. Försök se det framför dig. Tänk dig att han eller hon tittar på dig, rakt på dig, rakt i ögonen, och du tittar tillbaka en lång stund utan att slå ner blicken. Tänk dig att du är i ett rum där den personen brukar vara. Tänk dig att du reser dig upp för att gå, personen också reser sig upp, följer med dig ut, går bakom dig, ner för trapporna och ut genom dörren. Ut på gatan så går ni bredvid varann utan att säga någonting. Personen går till höger om dig. Ni går varken fort eller långsamt. Ni säger ingenting men det är inget konstigt med det. Ni går så jättelänge. Du kan börja tänka på andra saker, allt möjligt, när ni går där. Kanske kommer du tänka på nåt hemskt. Nåt som du är rädd för att tänka på. Men du känner hela tiden att den andra personen går bredvid dig, och då är det inte så läskigt att tänka på längre. Vad som än händer i tankarna kan du alltid släppa det, och känna att du går bredvid honom eller henne. Att det är tryggt, att ni hör ihop på nåt sätt. Att du inte är ensam nu.